le vent nous portera

 

 

 

Jag tänkte jag skulle vända tillbaka dygnet till skolrytmen. Har försökt sedan i fredags, men med tanke på att jag inte lyckats kliva upp förrän - tidigast - 9:30 under de här fem dagarna (med undantag av fredagen, då jag klev upp klockan sex, men gick och la mig igen klockan nio och sov till elva...) så måste jag väl erkänna att försöken varit ganska halvdana. Intentionen var god, men utan större motivation kommer man inte så långt...

Den här morgonen har varit ett praktexempel på det. När jag lagt mig igår kväll fylldes jag av inspiration att kliva upp i tid, gå på promenad och hinna plugga ett par timmar innan lunch, så jag ställde väckaren på 08:00.
Allt gick enligt planen; jag somnade, sov gott, vaknade av att väckaren ringde, kände mig pigg, men - så kom jag åt den där förbaskade snoozeknappen och insåg att allt var kört, så jag somnade om, stängde av väckaren helt när den ringde gången efter och klev slutligen inte upp förrän 10:15. Försöker rättfärdiga allt med att tänka att det är okej att passa på att ta sovmorgon medan man har möjlighet... imorgon är det ju kört liksom.

 

Den här videon har varit morgonens soundtrack, en fantastisk cover av en Andy McKee & Don Ross-låt:

 

 

En gång i tiden var jag väldigt kär i killen till vänster. Det är längesedan nu och det är väldigt skönt att kunna se tillbaka på allt det där och känna att det tillhörde mitt liv då och att jag är glad att jag upplevde det, men att jag inte saknar det i mitt liv idag. Hoppas att det får bli så med fler saker i livet. Lyssna och NJUT.

 

(Det här är läskigt ska du veta, men jag har lärt mig av det gångna året - se nedan - och viljan att dela med mig av det här är större än rädslan för att blotta min sårbarhet, så here it goes!)

För 393 dagar sedan lät jag en person låsa upp den inbrottsäkra kista som jag så mjukt och omsorgsfullt paketerat ner mitt sköra hjärta i. Exakt hur länge jag bevarat mitt hjärta så minns jag inte, men i många, många år hade jag övat på att försvara kistan från alla möjliga inkräktare. Jag hade genom år av övning förstått att det lättaste sättet att få människor att låta bli att fråga efter nyckeln till kistan var genom att låta dem tro att de redan fått den.

Jag har otaliga gånger visat upp en reflektion av mitt hjärta när någon annan sträckt fram sitt bultande hjärta mot mig och bett mig hjälpa hen att hålla det; en reflektion av något äkta för att ge sken av att jag släppt in personen nära; för att ge sken av att hen var lika mycket min vän som jag var hens. Mitt hjärta skulle förbli intakt så länge jag kunde hålla alla på lämpligt avstånd ifrån min kista. Alla. Inklusive mig själv.

Någonstans visste jag att mitt stackars hjärta inte trivdes där i kistan. Någonstans kände jag mörkret och andnöden, den kvava luften och längtan efter dagsljus. Någonstans fanns förnimmelsen av vilket brott jag begick mot mitt eget hjärta, förnimmelsen av frihetsberövandet.

Och just därför - på grund av föraningen av det förtvinande som väntade under kistlocket - valde jag att inte öppna och se efter. Jag valde att hålla mig själv på avstånd. Jag valde att inte känna. Inte på djupet.

Men så satte Gud en motvillig Maja på ett golv, i ett rum, i ett internat, på en folkhögskola, i en skog, i Västerbottens kustland i ett höstruskigt Sverige. Gud ville ta med mig på en resa in i det okända och jag kunde inte annat än följa med. Med på resan skulle ytterligare en person komma och mycket motsträvigt började jag - sakta, sakta, sakta - acceptera denna persons påverkan på mig.
Denna person fick det undangömda hjärtat att bulta starkare och starkare inuti kistan och snart, utan att jag själv riktigt varit med på noterna, hade hjärtat börjat pressa isär de träplankor som utgjorde den inbrottssäkra kistan. Genom gliporna i träet fick hjärtat smaka av dagsljuset och när det en gång fått göra det övergick förnimmelsen av frihetsberövande till en överväldigande känsla av ett rop på hjälp: "SLÄPP UT MIG!". I panik och rädsla för ovissheten om vad som skulle vänta mitt älskade hjärta om det släpptes ut pressade jag krampaktigt mina fingrar ännu hårdare omkring nyckeln i min hand. Vågade knappt snegla mot kistan och kämpade för att slippa känna längtan efter frihet. Men jag tvingades till slut känna.

Den här personen stod där. Mitt emot mig. Tålmodigt. Sa "Du behöver inte göra det nu, om du inte vill. Jag är beredd när du är."

"Hjälp." sa jag.
Och du räckte fram din hand.
Och jag sneglade på kistan. På ovissheten. På stupet. Tvekade.
Sneglade på dig.
Tvekade.
Din blick mötte min. Fylld av kärlek.
Och jag kastade mig ut.

Här önskar jag att jag kunde berätta om känslan av frihet, om känslan av att andas ny, frisk luft, om känslan av närhet och gemenskap, om känslan som är större än alla andra känslor, men… jag kan inte. Det går inte. Dessa känslor måste upplevas och – läs noga nu - de är LÄTT VÄRDA RISKEN till smärta.
Tro mig.

Hur vet jag att de är värda risken? Jo, för att jag de senaste månaderna genomlevt konsekvensen av risken - ett FULLSTÄNDIGT KROSSAT HJÄRTA. Gud tyckte att personen som fått nyckeln till kistan hade gjort sin insats i min resa och motvilligt tvingades jag se honom gå. Jag skulle resa vidare utan honom. Och det gör ONT på ett helt annat sätt än jag NÅGONSIN trott att det skulle kunna (Vem kunde tro att det kunde göra fysiskt ont!? Och plötsligt make:ar alla heartbreak-sånger sense!).
Ja, det gör ont - mitt hjärta har fortfarande inte läkt riktigt. Kanske gör det aldrig det helt och hållet, jag vet inte... men en sak vet jag: Varenda stund - i gråt eller skratt, ångest eller salighet, skrik eller sång - med ett frisläppt hjärta är bättre än ett hjärta i en inbrottsäker kista.

Vetskapen om att mitt älskade hjärta en dag kommer få flyga fritt igen klår kistans trygga fängelsegaller med hästlängder. Om det så dröjer 392 dagar till eller ett helt liv innan det slutar göra ont, så ska jag göra allt i min makt för att krossa kistan om den återigen dyker upp bredvid mig.

 

C.S. Lewis sa att vi måste släppa ut våra hjärtan ur kistorna för att överhuvudtaget kunna ha med kärlek att göra. Så tolkar i alla fall jag följande citat: ”To love at all is to be vulnerable.”
Snubblade över följande illustration som beskriver detta väldigt bra:

Till dig som velat vara min äkta vän: förlåt. Förlåt för att jag inte vågat släppa in den fantastiska människa som är du, hela vägen fram till mitt hjärta. Jag vill gärna våga och jag jobbar på det. Tack för du låtit mig hålla ditt hjärta. I framtiden, om Gud vill, får du hålla mitt.

Till dig som var den förste att vara min äkta vän: tack. Tack. Tack. Tack för att du hela tiden visat att våra hjärtan är till för att finnas ute i dagsljuset. Tack för att du fick mig att förstå att äkthet mot varandra är viktigast; att kärlek innefattar fullkomlig ärlighet och att hjärtan ibland måste krossas för att den äkta kärleken ska få rum i våra liv. Love survives a broken heart - and sometimes the only way for love to survive is through a broken heart. Hur ont det än gjort är jag glad att det är med dig jag fått lära mig den här läxan. Jag älskar dig, min vän.

Till Gud: hjälp. Hjälp mig att fortsätta förvalta den största gåva jag fått av dig; mitt hjärta. Påminn mig om att jag måste våga riskera förlust för att kunna vinna, att "att förvalta" innebär att använda - inte gräva ner  (Luk. 19:12f, Matt 25:14f). Tack för att du hjälpt mig våga visa mitt äkta hjärta för fler människor denna höst. Hjälp mig att på ett ännu bättre sätt bevara mitt hjärta under de kommande dagar du ger mig.

Till dig som fått se mitt hjärta i höst: du har varit livsviktig för mig under denna del av min livsresa. Jag är oförmögen att förklara hur glad jag är att ha dig som resesällskap.

Och snälla du som läser: hjälp mig göra 2014 till ett år av äkthet, fyllt av mod att kasta sig ut för stupet, öppna den låsta kistan, komma ut ur den garderob vi gömmer oss i och tro på att kärleken bär allt!

jag vill sjunga de arga bitarna ur den fantastiska sången "faitytale of new york" på repeat, hoppa och stampa sönder kartonger, våldpula in plast i en proppfull container och kasta tomglas i sinne så det lever om så det skär i öronen.

tack gode gud för återvinningstationer och ilsken glad musik. imorgon ska ska jag må mindre illa. tack för mig. 

När det handlar om att ambitioner och arbetsmängd har jag en tendens att ta mig vatten över huvudet. Eller, egentligen aldrig över huvudet, men så där att jag frenetiskt måste trampa vatten för att hålla näsan över ytan. En dag i slutet av november hade jag trampat nog och bestämde mig för att ta en paus.

 

UTDRAG UR MIN DAGBOK: 131125

 

14:01

16:08

Jag har antagit den stora utmaning det är att göra färre saker - att våga välja bort åtaganden och ta ner ambitionsnivån på de jag har, trots att jag vet att jag kan prestera mera. Det är JÄTTESVÅRT för det går emot allt vad inlärt beteendemönster heter, men jag jobbar på det.

Och jag tror att jag hittills har lärt mig att ibland stanna upp i vattentrampandet och se att jag, om jag slappnar av riktigt, faktiskt kan flyta uppe på vattenytan; vila och drömma om den där krämbullen jag en gång kommer hålla i min hand.

Är skrivsugen för första gången på länge, men är också alldeles handsvettig, seg i fingrarna och trött i ögonen, så jag drar ner på skrivandet och bjuder på några bilder från min fantastiska resa till Leeds och Manchester jag varit på under den gångna veckan. En resa som verkligen påminde mig om vilket fantastiskt liv jag har, svårigheterna till trotsinkluderat. 

Såg följande hända IRL: (OBS! FANTASTISKT, be prepared to be amazed av hur tajta de är och akta höjningarna i slutet!) (OCH - akta, på riktigt, det hysteriska fansskriken i slutet.)

 

 

tillfreds med nuet.

trots allt.

 

för det finns annan musik i mitt liv, än den som är din.

 

 

Det finns så mycket i mitt liv som är gott.

Jag har fantastiska vänner och syskon och kontakt med mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig haft förr. Jag har ett jobb. Jag studerar ett ämne som jag faktiskt är väldigt, nördigt intresserad av (få förunnat i skolvärlden!). Jag har en lägenhet jag trivs i och en fantastisk flat mate. Jag får sjunga i en kör som ger mig massor av glädje. Jag träffar härliga människor varje dag, går på middagar hos folk jag inte sett på flera år. Jag får besök från södra sverige som jag glömt hur mycket jag uppskattar och jag skrattar. Jag skrattar och dansar och blir varm i hjärtat av allt det fina som finns i världen. Jag är välsignad.

 

Den här bloggen har blivit lite av en ventil för tunga känslor på senaste. Det är en välbehövd ventil mitt i alla det fina, för

jag

är

väldigt

trött.

 

"Jag är väldigt trött och jag har väldigt mycket saker att göra som kräver energi." sa jag till "min" diakon när jag träffade henne idag.
Jag är van att bita ihop och kämpa på, som i skidspåret, på sista kilometern innan mål, när hela kroppen skriker "STANNA, STOPP, SLUTA, JAG ORKAR INTE MER!". Jag biter ihop och jag når tillslut målet.

 

"Till vilket pris?" frågade diakonen. Ja, till vilket pris? och går du verkligen i mål när du går i mål?

Sällan. Ytterst, ytterst sällan.

 

Detta har jag jobbat med sedan högstadiet när en vän till mig sträckte fram boken Diagnos: Duktig strax efter att jag upplevt mitt livs första stressrelaterade black out. Jag har jobbat med att stärka min självkänsla; att förstå att jag inte är vad jag gör och att mitt värde och Guds kärlek till mig är oföränderlig; ständig; opåverkbar; orubblig; villkorslös; permanent; evigt densamma - oavsett vad jag gör eller inte gör.

Jag har lärt mig mycket. Jag har kommit långt och sagt nej till mycket. Jag har valt mina strider, men just nu inser jag att jag ännu en gång valt alldeles för många strider. Jag är väldigt trött.

 

Min diakon sa "Det är tydligt att du är en intelligent kvinna, som brinner för många saker och har potential att göra mycket. Du behöver göra nya saker, du behöver utmanas. Din utmaning den här gången är inte att bita ihop och ta dig i mål - det kan du redan! Du kan det och har gjort det otaliga gånger. Det är inte en utmaning längre. Din utmaning är istället att göra tvärtom - att bromsa, stanna upp, kliva av."

 

Hjälp.

Det är en utmaning. En utmaning som heter duga. Jag ska försöka bromsa, försöka stanna upp, försöka kliva av, men jag vet inte hur man gör... Därför behöver jag din hjälp.

Om jag inte lyckas bromsa - om jag inte vågar bromsa, behöver jag att du tar mig nackskinnet. Jag behöver att du höttar med fingret när jag säger "Men jo, det är lugnt... jag mår fint, är lite trött bara, men jag klarar mig". Jag behöver att du ger mig svar på tal och säger:

 

 

 

 

maybe this is how it starts... i find you when i fall apart.
CAUSE MY WHOLE WORLD IS CAVING IN.

maybe this is the best thing that has ever happened to me?

hjälp.