le vent nous portera

Det finns så mycket i mitt liv som är gott.

Jag har fantastiska vänner och syskon och kontakt med mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig haft förr. Jag har ett jobb. Jag studerar ett ämne som jag faktiskt är väldigt, nördigt intresserad av (få förunnat i skolvärlden!). Jag har en lägenhet jag trivs i och en fantastisk flat mate. Jag får sjunga i en kör som ger mig massor av glädje. Jag träffar härliga människor varje dag, går på middagar hos folk jag inte sett på flera år. Jag får besök från södra sverige som jag glömt hur mycket jag uppskattar och jag skrattar. Jag skrattar och dansar och blir varm i hjärtat av allt det fina som finns i världen. Jag är välsignad.

 

Den här bloggen har blivit lite av en ventil för tunga känslor på senaste. Det är en välbehövd ventil mitt i alla det fina, för

jag

är

väldigt

trött.

 

"Jag är väldigt trött och jag har väldigt mycket saker att göra som kräver energi." sa jag till "min" diakon när jag träffade henne idag.
Jag är van att bita ihop och kämpa på, som i skidspåret, på sista kilometern innan mål, när hela kroppen skriker "STANNA, STOPP, SLUTA, JAG ORKAR INTE MER!". Jag biter ihop och jag når tillslut målet.

 

"Till vilket pris?" frågade diakonen. Ja, till vilket pris? och går du verkligen i mål när du går i mål?

Sällan. Ytterst, ytterst sällan.

 

Detta har jag jobbat med sedan högstadiet när en vän till mig sträckte fram boken Diagnos: Duktig strax efter att jag upplevt mitt livs första stressrelaterade black out. Jag har jobbat med att stärka min självkänsla; att förstå att jag inte är vad jag gör och att mitt värde och Guds kärlek till mig är oföränderlig; ständig; opåverkbar; orubblig; villkorslös; permanent; evigt densamma - oavsett vad jag gör eller inte gör.

Jag har lärt mig mycket. Jag har kommit långt och sagt nej till mycket. Jag har valt mina strider, men just nu inser jag att jag ännu en gång valt alldeles för många strider. Jag är väldigt trött.

 

Min diakon sa "Det är tydligt att du är en intelligent kvinna, som brinner för många saker och har potential att göra mycket. Du behöver göra nya saker, du behöver utmanas. Din utmaning den här gången är inte att bita ihop och ta dig i mål - det kan du redan! Du kan det och har gjort det otaliga gånger. Det är inte en utmaning längre. Din utmaning är istället att göra tvärtom - att bromsa, stanna upp, kliva av."

 

Hjälp.

Det är en utmaning. En utmaning som heter duga. Jag ska försöka bromsa, försöka stanna upp, försöka kliva av, men jag vet inte hur man gör... Därför behöver jag din hjälp.

Om jag inte lyckas bromsa - om jag inte vågar bromsa, behöver jag att du tar mig nackskinnet. Jag behöver att du höttar med fingret när jag säger "Men jo, det är lugnt... jag mår fint, är lite trött bara, men jag klarar mig". Jag behöver att du ger mig svar på tal och säger: