att trampa vatten, drömma om krämbullar och dricka världens kanske fulaste cappuccino för min egen överlevnad
När det handlar om att ambitioner och arbetsmängd har jag en tendens att ta mig vatten över huvudet. Eller, egentligen aldrig över huvudet, men så där att jag frenetiskt måste trampa vatten för att hålla näsan över ytan. En dag i slutet av november hade jag trampat nog och bestämde mig för att ta en paus.
UTDRAG UR MIN DAGBOK: 131125
14:01
det vibrerar i hela kroppen. benen mest. som att jag sprungit flera mil. eller åtminstone en.
magen gör sig påmind, svider till ibland. armen blir trött av att skriva. triceps.
magen gör sig påmind, svider till ibland. armen blir trött av att skriva. triceps.
i huvudet snurrar det så mycket att det står stilla.
jag vill iväg. men också att tiden ska stanna.
en önskan dyker upp om att få svimma och på så vis ha anledning att kliva av allt jobbigt. allt som känns för jobbigt.
16:08
det går mot middagstid och jag sitter på NK, övervåningen.
har världens - kanske - fulaste cappuccino framför mig. bredvid den står en bit princesstårta. långt ifrån den krämbulle, café ljuslyktan-style, som jag längtat efter så länge. det är inte ens en riktig princesstårta; den har sylt i sig (sylt? verkligen inte ljuslyktan-style) och typ 5mm vaniljkräm. jag vill ha mer än så. kafébiträdet var otrevligt och gjorde mig, som sagt, världens kanske fulaste cappuccino för 32 kronor.
men - här sitter jag mitt i konditoriinredningen av mörkröd sammet, gulddetaljer och mörkbrunt trä. stora ljuskronor omger mig. utanför fönstret pågår julshoppningen och cyklister trotsar fordonsförbudet för att rulla hemåt längs gågatan, hemåt mot värmen.
jag lyssnar på yann tiersen.
drömmer mig bort.
trots den otrillräckliga princesstårtan ska jag vara glad. jag firar nämligen.
firar att jag tagit mig i kragen och klivit in på personalplanerarens kontor på tågföretaget och sett till att minska min arbetsmängd med hälften, trots att jag lovat annorlunda. för min egen överlevnad.
och vid sådana tillfällen får man fira med världens kanske fulaste cappuccino och en bit otillräcklig princesstårta, som inte är den krämbulle jag önskat, även om klockan är middagstid.
Jag har antagit den stora utmaning det är att göra färre saker - att våga välja bort åtaganden och ta ner ambitionsnivån på de jag har, trots att jag vet att jag kan prestera mera. Det är JÄTTESVÅRT för det går emot allt vad inlärt beteendemönster heter, men jag jobbar på det.
Och jag tror att jag hittills har lärt mig att ibland stanna upp i vattentrampandet och se att jag, om jag slappnar av riktigt, faktiskt kan flyta uppe på vattenytan; vila och drömma om den där krämbullen jag en gång kommer hålla i min hand.
