le vent nous portera

Jag sitter i bilen 8 km utanför schtaan.
Vi rullar, men i mig står det stilla.

9 km.

Två dagar har jag spenderat på våra gamla gator och jag försöker göra dem nya, men jag säger som Lars: "vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem, där är himlen lite närmre för mig".
Och "det är så lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart".
Och "när jag känner så så tänker jag på dig" fastän jag vet att det blev rätt det som blev. Fastän jag vet att gatorna inte längre är våra. De är ibland mina, ibland är de dina och ibland skrämmer det mig att vi kanske inte i framtiden kommer kunna dela upp dem emellan oss som vi gör nu.
Schtaan ligger mig varmt om hjärtat och när jag sätter mina fötter längs Kanalgatans trottoarer bränner det ibland till så jag blir tårögd. Mina ögon svettas.

Jag rullar söderut trots att mitt inre blir stilla över längtan efter att en gång kunna gå längs de där gatorna, kanske inte tillsammans, men i alla fall samtidigt med dig.
Utan att skorna klämmer.
106 km till stan.

 

-----------------------

 

Jag är en väldigt prestationsdriven person. Har varit det väldigt länge och det blir sällan så tydligt som när det handlar om skolbetyg:
Jag gick ut högstadiet och fick stipendie för att jag hade årskursens bästa utgångsbetyg. Jag gick ut gymnasiet och fick stipendie för bästa prestation: betygsmässigt och socialt. Jag spikade teoriprovet till körkortet (om nu det räknas som skolbetyg). Jag satsade och uppnådde nivå B2 (nivå 4 av 6, där 6 är "helt flytande") på den internationella skalan för språklignivå i franska, trots att det enda som krävdes (för en ansökan till ett schweiziskt universitet) var B1. Inte ens under mitt år på folkhögskola, där inga betyg delades ut, kunde jag låta bli att drivas av önskan att göra mitt allra bästa.

Det är bra att göra sitt allra bästa, att våga engagera sig, helt klart. Problemet är bara när man gör sitt allra bästa i något som faktiskt är ganska världsligt och det tar upp så mycket tid och energi att man inte hinner med resten av livet. Jag har länge jobbat med att försöka ändra fokus, att göra mitt allra bästa i något annat... typ göra mitt allra bästa i att...

typ att.

tja.

LEVA. helt enkelt.

 

Den lusten, att göra mitt allra bästa i konsten att leva livet, i kombination med videon nedan (tack Emma för tipset!) var det som idag fick mig att lägga kurslitteraturen åt sidan och gå på bönegrupp och umgås med vänner och Gud, och... att unna mig en sådan där krämbulle som jag längtat efter så länge.

 

 

Gud är allt bra finurlig hen. Lite för finurlig ibland enligt min mening. När man står och trampar där i ödemarken och inte vet varken ut eller in - alla beslut som ska tas om framtiden, om morgondagen, om vilken middagsmat det blir och jobb och vinterjacka och fackmedlemskap och vänner eller ovänner eller vänliga hälsningar och på återseende - allt med en stor känsla av förvirring och brist på inspiration - kan Guds finurlighet vara lite frustrerande att ha att göra med. Hen har ju en tendens att fixa saker och ting, men sällan med den framförhållning vi önskar eller på det sätt vi väntat oss...

Jag står just nu där och snurrar. Borrar ner fötterna i sanden i protest mot att jag inte vet vilket håll jag ska gå. Har vandrat i öken länge nu och är less på den torra luften och har fått nog av känslan av att grönskan inte kommer närmre, oavsett hur mycket jag tycker att jag följer Guds röst, som borde leda mig mot den. Tänker att det är en ny tid nu. Tänker att 2014 borde bjuda på förändring. Tänker att det helst får ske över en natt, så jag slipper få så mycket sand i skorna på vägen.

Men så läser jag i Jesajas bok (43:19)...

 

... och så blir jag påmind om hur lite koll jag har och hur stor koll Gud har, och så tänker jag att det kanske är bäst att trampa vidare ändå så kanske jag snart får syn på det som spirar.

(Det här är läskigt ska du veta, men jag har lärt mig av det gångna året - se nedan - och viljan att dela med mig av det här är större än rädslan för att blotta min sårbarhet, så here it goes!)

För 393 dagar sedan lät jag en person låsa upp den inbrottsäkra kista som jag så mjukt och omsorgsfullt paketerat ner mitt sköra hjärta i. Exakt hur länge jag bevarat mitt hjärta så minns jag inte, men i många, många år hade jag övat på att försvara kistan från alla möjliga inkräktare. Jag hade genom år av övning förstått att det lättaste sättet att få människor att låta bli att fråga efter nyckeln till kistan var genom att låta dem tro att de redan fått den.

Jag har otaliga gånger visat upp en reflektion av mitt hjärta när någon annan sträckt fram sitt bultande hjärta mot mig och bett mig hjälpa hen att hålla det; en reflektion av något äkta för att ge sken av att jag släppt in personen nära; för att ge sken av att hen var lika mycket min vän som jag var hens. Mitt hjärta skulle förbli intakt så länge jag kunde hålla alla på lämpligt avstånd ifrån min kista. Alla. Inklusive mig själv.

Någonstans visste jag att mitt stackars hjärta inte trivdes där i kistan. Någonstans kände jag mörkret och andnöden, den kvava luften och längtan efter dagsljus. Någonstans fanns förnimmelsen av vilket brott jag begick mot mitt eget hjärta, förnimmelsen av frihetsberövandet.

Och just därför - på grund av föraningen av det förtvinande som väntade under kistlocket - valde jag att inte öppna och se efter. Jag valde att hålla mig själv på avstånd. Jag valde att inte känna. Inte på djupet.

Men så satte Gud en motvillig Maja på ett golv, i ett rum, i ett internat, på en folkhögskola, i en skog, i Västerbottens kustland i ett höstruskigt Sverige. Gud ville ta med mig på en resa in i det okända och jag kunde inte annat än följa med. Med på resan skulle ytterligare en person komma och mycket motsträvigt började jag - sakta, sakta, sakta - acceptera denna persons påverkan på mig.
Denna person fick det undangömda hjärtat att bulta starkare och starkare inuti kistan och snart, utan att jag själv riktigt varit med på noterna, hade hjärtat börjat pressa isär de träplankor som utgjorde den inbrottssäkra kistan. Genom gliporna i träet fick hjärtat smaka av dagsljuset och när det en gång fått göra det övergick förnimmelsen av frihetsberövande till en överväldigande känsla av ett rop på hjälp: "SLÄPP UT MIG!". I panik och rädsla för ovissheten om vad som skulle vänta mitt älskade hjärta om det släpptes ut pressade jag krampaktigt mina fingrar ännu hårdare omkring nyckeln i min hand. Vågade knappt snegla mot kistan och kämpade för att slippa känna längtan efter frihet. Men jag tvingades till slut känna.

Den här personen stod där. Mitt emot mig. Tålmodigt. Sa "Du behöver inte göra det nu, om du inte vill. Jag är beredd när du är."

"Hjälp." sa jag.
Och du räckte fram din hand.
Och jag sneglade på kistan. På ovissheten. På stupet. Tvekade.
Sneglade på dig.
Tvekade.
Din blick mötte min. Fylld av kärlek.
Och jag kastade mig ut.

Här önskar jag att jag kunde berätta om känslan av frihet, om känslan av att andas ny, frisk luft, om känslan av närhet och gemenskap, om känslan som är större än alla andra känslor, men… jag kan inte. Det går inte. Dessa känslor måste upplevas och – läs noga nu - de är LÄTT VÄRDA RISKEN till smärta.
Tro mig.

Hur vet jag att de är värda risken? Jo, för att jag de senaste månaderna genomlevt konsekvensen av risken - ett FULLSTÄNDIGT KROSSAT HJÄRTA. Gud tyckte att personen som fått nyckeln till kistan hade gjort sin insats i min resa och motvilligt tvingades jag se honom gå. Jag skulle resa vidare utan honom. Och det gör ONT på ett helt annat sätt än jag NÅGONSIN trott att det skulle kunna (Vem kunde tro att det kunde göra fysiskt ont!? Och plötsligt make:ar alla heartbreak-sånger sense!).
Ja, det gör ont - mitt hjärta har fortfarande inte läkt riktigt. Kanske gör det aldrig det helt och hållet, jag vet inte... men en sak vet jag: Varenda stund - i gråt eller skratt, ångest eller salighet, skrik eller sång - med ett frisläppt hjärta är bättre än ett hjärta i en inbrottsäker kista.

Vetskapen om att mitt älskade hjärta en dag kommer få flyga fritt igen klår kistans trygga fängelsegaller med hästlängder. Om det så dröjer 392 dagar till eller ett helt liv innan det slutar göra ont, så ska jag göra allt i min makt för att krossa kistan om den återigen dyker upp bredvid mig.

 

C.S. Lewis sa att vi måste släppa ut våra hjärtan ur kistorna för att överhuvudtaget kunna ha med kärlek att göra. Så tolkar i alla fall jag följande citat: ”To love at all is to be vulnerable.”
Snubblade över följande illustration som beskriver detta väldigt bra:

Till dig som velat vara min äkta vän: förlåt. Förlåt för att jag inte vågat släppa in den fantastiska människa som är du, hela vägen fram till mitt hjärta. Jag vill gärna våga och jag jobbar på det. Tack för du låtit mig hålla ditt hjärta. I framtiden, om Gud vill, får du hålla mitt.

Till dig som var den förste att vara min äkta vän: tack. Tack. Tack. Tack för att du hela tiden visat att våra hjärtan är till för att finnas ute i dagsljuset. Tack för att du fick mig att förstå att äkthet mot varandra är viktigast; att kärlek innefattar fullkomlig ärlighet och att hjärtan ibland måste krossas för att den äkta kärleken ska få rum i våra liv. Love survives a broken heart - and sometimes the only way for love to survive is through a broken heart. Hur ont det än gjort är jag glad att det är med dig jag fått lära mig den här läxan. Jag älskar dig, min vän.

Till Gud: hjälp. Hjälp mig att fortsätta förvalta den största gåva jag fått av dig; mitt hjärta. Påminn mig om att jag måste våga riskera förlust för att kunna vinna, att "att förvalta" innebär att använda - inte gräva ner  (Luk. 19:12f, Matt 25:14f). Tack för att du hjälpt mig våga visa mitt äkta hjärta för fler människor denna höst. Hjälp mig att på ett ännu bättre sätt bevara mitt hjärta under de kommande dagar du ger mig.

Till dig som fått se mitt hjärta i höst: du har varit livsviktig för mig under denna del av min livsresa. Jag är oförmögen att förklara hur glad jag är att ha dig som resesällskap.

Och snälla du som läser: hjälp mig göra 2014 till ett år av äkthet, fyllt av mod att kasta sig ut för stupet, öppna den låsta kistan, komma ut ur den garderob vi gömmer oss i och tro på att kärleken bär allt!

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna

som hette Marta bjöd honom hem till sig.

Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid

Herrens fötter och lyssnade till hans ord.

Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med.

Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade:

"Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig

ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till."

Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig

en sak behövs. Maria har valt det som är bäst

och det ska inte tas ifrån henne."

 

Maja, Maja, du gör dig bekymmer och oroar dig så mycket, fast bara en sak behövs.

Fast bara en sak behövs.
Jag vill lära mig denna enda sak.

 

En tanke bara så här när klockan för ett bra tag sedan slagit sängdags och tankarna snurrar runt i cirklar:
Det här med att inte göra en grej av något som inte är en grej, fast det skulle kunna bli en, så därför är det ju tekniskt sett redan lite av en grej fastän det inte ens är början till en... (ja, ni ser hur det snurrar) (och Sara - nej, det här handlar om något annat)

...kan inte det både hjälpa och stjälpa, beroende på vilken typ av grej man gör det till?

Så ofta får man höra att man inte ska göra en höna av en fjäder eller övertänka grejer innan de hunnit bli verklighet, men jag menar att man har alternativ för om utfallet av hönan ska vara bra eller inte:
antingen gör man hönan till en mental grej som blir så stor att den känns oöverkomlig. Eller - så bestämmer man sig för att göra det till en grej, en praktisk utmaning, som man ger sig den på att klara av att hantera. Grejen som man redan på förhand gjort till något det kanske inte skulle komma att bli motiverar en alltså att ta sig i kragen och tjuren vid hornen och tummen ur och så vidare och göra något uppbyggande av hela situationen. Det måste ju vara bra tycker jag, istället för att grejen blir ett hjärnspöke (i hön-skepnad! huvva!) som man ryggar tillbaka ifrån när man tänker på.
Tredje alternativet är ju att inte göra något grej av grejen, men om man redan råkat göra det genom att överhuvudtaget tänka tanken att det skulle vara en grej, så är det väl lika bra att man taggar till och ser till att greja det.

 

Det var allt för mig. Tack.
Och ursäkta röran.

jag vill sjunga de arga bitarna ur den fantastiska sången "faitytale of new york" på repeat, hoppa och stampa sönder kartonger, våldpula in plast i en proppfull container och kasta tomglas i sinne så det lever om så det skär i öronen.

tack gode gud för återvinningstationer och ilsken glad musik. imorgon ska ska jag må mindre illa. tack för mig. 

När det handlar om att ambitioner och arbetsmängd har jag en tendens att ta mig vatten över huvudet. Eller, egentligen aldrig över huvudet, men så där att jag frenetiskt måste trampa vatten för att hålla näsan över ytan. En dag i slutet av november hade jag trampat nog och bestämde mig för att ta en paus.

 

UTDRAG UR MIN DAGBOK: 131125

 

14:01

16:08

Jag har antagit den stora utmaning det är att göra färre saker - att våga välja bort åtaganden och ta ner ambitionsnivån på de jag har, trots att jag vet att jag kan prestera mera. Det är JÄTTESVÅRT för det går emot allt vad inlärt beteendemönster heter, men jag jobbar på det.

Och jag tror att jag hittills har lärt mig att ibland stanna upp i vattentrampandet och se att jag, om jag slappnar av riktigt, faktiskt kan flyta uppe på vattenytan; vila och drömma om den där krämbullen jag en gång kommer hålla i min hand.

Min kloka diakon sa en gång till mig:

 

Städdags nu, med andra ord.

Det finns så mycket i mitt liv som är gott.

Jag har fantastiska vänner och syskon och kontakt med mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig haft förr. Jag har ett jobb. Jag studerar ett ämne som jag faktiskt är väldigt, nördigt intresserad av (få förunnat i skolvärlden!). Jag har en lägenhet jag trivs i och en fantastisk flat mate. Jag får sjunga i en kör som ger mig massor av glädje. Jag träffar härliga människor varje dag, går på middagar hos folk jag inte sett på flera år. Jag får besök från södra sverige som jag glömt hur mycket jag uppskattar och jag skrattar. Jag skrattar och dansar och blir varm i hjärtat av allt det fina som finns i världen. Jag är välsignad.

 

Den här bloggen har blivit lite av en ventil för tunga känslor på senaste. Det är en välbehövd ventil mitt i alla det fina, för

jag

är

väldigt

trött.

 

"Jag är väldigt trött och jag har väldigt mycket saker att göra som kräver energi." sa jag till "min" diakon när jag träffade henne idag.
Jag är van att bita ihop och kämpa på, som i skidspåret, på sista kilometern innan mål, när hela kroppen skriker "STANNA, STOPP, SLUTA, JAG ORKAR INTE MER!". Jag biter ihop och jag når tillslut målet.

 

"Till vilket pris?" frågade diakonen. Ja, till vilket pris? och går du verkligen i mål när du går i mål?

Sällan. Ytterst, ytterst sällan.

 

Detta har jag jobbat med sedan högstadiet när en vän till mig sträckte fram boken Diagnos: Duktig strax efter att jag upplevt mitt livs första stressrelaterade black out. Jag har jobbat med att stärka min självkänsla; att förstå att jag inte är vad jag gör och att mitt värde och Guds kärlek till mig är oföränderlig; ständig; opåverkbar; orubblig; villkorslös; permanent; evigt densamma - oavsett vad jag gör eller inte gör.

Jag har lärt mig mycket. Jag har kommit långt och sagt nej till mycket. Jag har valt mina strider, men just nu inser jag att jag ännu en gång valt alldeles för många strider. Jag är väldigt trött.

 

Min diakon sa "Det är tydligt att du är en intelligent kvinna, som brinner för många saker och har potential att göra mycket. Du behöver göra nya saker, du behöver utmanas. Din utmaning den här gången är inte att bita ihop och ta dig i mål - det kan du redan! Du kan det och har gjort det otaliga gånger. Det är inte en utmaning längre. Din utmaning är istället att göra tvärtom - att bromsa, stanna upp, kliva av."

 

Hjälp.

Det är en utmaning. En utmaning som heter duga. Jag ska försöka bromsa, försöka stanna upp, försöka kliva av, men jag vet inte hur man gör... Därför behöver jag din hjälp.

Om jag inte lyckas bromsa - om jag inte vågar bromsa, behöver jag att du tar mig nackskinnet. Jag behöver att du höttar med fingret när jag säger "Men jo, det är lugnt... jag mår fint, är lite trött bara, men jag klarar mig". Jag behöver att du ger mig svar på tal och säger:

 

 

 

 

maybe this is how it starts... i find you when i fall apart.
CAUSE MY WHOLE WORLD IS CAVING IN.

maybe this is the best thing that has ever happened to me?

hjälp.

just nu önskar jag att du blivit lämnad, ratad, bortvald, utkickad av din kärlek, så att du kunde förstå hur djävligt det här är för mig.

"get over it."
det är förbannat svårt och gör outhärdligt ont, men jag kan härda ut. att jag kan. är bara inte klar med det än. tänkte passa på att härda ut lite extra, när jag ändå har chansen liksom.
/bortvald_tjej_90

 

 

tack martina.

Jag går på lina. Balanserar mig fram, trots att det svajar rejält.
Jag går på lina genom en öken och gör allt för att sätta fötterna rätt. Tårna först. Känner in balansen för hela foten och sedan överför jag sakta min tyngd. Framåt.
Jag vill framåt. Önskar ibland att jag kunde jogga fram över linan, du vet, sådär så som på fritids: så att jag i ett par skutt kunde komma över till andra sidan, hoppa av och andas ut. Jag vill framåt, men än är slutet utom räckhåll och skuttar jag riskerar jag att falla. Hårt. Djupt.

Jag har fallit.
Har fallit förr. På den tiden klamrade jag mig fast vid linan med fingertopparna, krampaktigt, men jag var stark i nyporna. Hade gjort det där förr. Nuförtiden är mina nypor inte lika starka, men vid sidan av linan breder inte bara öknen ut sig, utan där finns också vänner som hjälper mig att kravla mig upp igen.

Jag går på lina. Jag är omgiven av öken. Det svajar,
men nuförtiden har jag vänner som hjälper mig upp om jag faller. När jag faller. Och om jag vågar släppa blicken från den meter av lina som löper närmast mina fötter, om jag sneglar uppåt, ser jag en till lina, en lina som löper parallellt med min. En sådan där lina, du vet, som fanns på skolgården. En övre lina som man kunde grabba tag i för att få extra balans.
Jag går på lina genom en öken, men min lina är inte den enda som löper från början till slut.
Därför balanserar jag vidare.

 

 

Mitt liv går inte alltid min väg;
den väg jag utstakat som den enda rätta för mig. Den enda väg jag vill gå. Den enda väg jag kan se mig själv gå.
I fredags bommades den vägen igen för mig. Totalstopp. Det ligger nu en bom där som varken tillåter mig att krypa under eller klättra över den, varken smyga förbi på sidan eller rusa rakt igenom den. Det är totalstopp på min väg. Och VAR I HELA FRIDEN tar jag vägen då?!

Jag har gråtit floder.
(Tänkte att vattenmassorna kanske skulle kunna svämma i sådana mängder att jag skulle kunna flyta över bommen).

Jag har skrikit.
(Ljudvågorna och de höga tonerna skulle kanske kunna krossa hindret, precis som operasångerskan och glaset.)
Jag har spänt hela min kropp i frustration.
(Kanske skulle jag kunna framkalla Hulken. Då vore inte hindret någon match.)
Jag har stirrat ut i rymden, tömd på kraft, i väntan på ett verktyg för att lyfta bort bommen från min väg.

Och jag har gråtit floder.

 

Min livsväg skulle jag dela med min pojkvän, vad annars? Min livsväg löpte parallellt med hans.
Detta var den enda väg jag kunde se mig gå och jag var fullständigt nöjd med den. Lyckliga gatBOM!

Igenbommad.
Hans livsväg löpte inte parallellt med min. (Det gör ONT.)

Så, var tar jag vägen nu? Jag ser fortfarande ingen annan väg och jag ser heller inte min väg längre och det hela känns hopplöst.

Men - så läser jag Jeremia 29:11:

 

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka.

... och så minns jag hur David skriver i Psaltaren 139 om hur Gud ser oss innan vi föds och att till och med de dagar som ännu inte grytt redan formats och står skrivna i hans bok.

Så tittar jag på den där bommen igen. Pressar händerna emot den, allt jag kan. Fortfarande orubblig. Jag vänder mig om. Lutar min rygg mot bommen. Tittar ut i rymden och minns att Gud ser någonting där som jag inte ser.
Och så ber jag:

 Och så gråter jag en mindre flod igen och känner att Gud tröstar.