le vent nous portera

Sväljer sista skeden yoghurt och flingor. Dags att diska bort och sedan planera, och ta itu med, veckans skolarbete, men... först kollar jag Facebook.

Kollar min news feed. Klickar upp en tabb med någon rolig lista.

Klickar upp en till tabb. Denna gång med en intressant artikel om utbrändhet som någon delat.

Loggar ut från Facebook nu när jag har andra tabbar att klicka in på.

Läser tabbarna, fascineras måttligt och kommer på att jag inte borstat tänderna än.

Loggar in på Facebook fast jag nyss var inne.
Prokrastinerar.

Läster samma news feed som jag nyss läst. Kanske hittar jag något nytt.

Klickar på en gammal väns nya profilbild. Går igen alla 59 profilbilder personen haft sedan hen startade kontot 2010.

Loggar ut. Säger till mig själv att tallriken blir svårare att diska ju mer yoghurten torkar fast. Tittar på "frequently visited pages" i rutmönster.

Kommer på att jag missat att skriva till den jag skulle på Facebook. Vågar inte loggar i rädsla för att gå vilse i min news feed igen.

För muspekaren öven symbolen för en av de bloggar jag inte kollat på länge. Klickar inte. Börjar kanske komma till sans... Plötsligt har jag skrivit "Publishme.se" i adressfältet.

Loggar in på bloggen som jag inte varit inne på sedan... jag vet inte. Tänker att jag kan passa på att skriva något vettigt.

Prokrastinerar.

Känner att jag inte har något vettigt att skriva. Börjar trevande ändå. Skriver om nuet. Om allt jag borde göra, men inte gör.

Skriver tills jag kommit ikapp mig själv. Tills jag mår illa av den oborstade smaken i munnen. Tills kissnödigheten tar ut sin rätt.

Sitter kvar och ordbajsar tills jag undvikit att ta tjuren vid hornen så länge att det faktiskt börjar kännas lite lockande att testa slänga sig upp i sadeln. Se faran i vitögat. Vara min egen riddare i skinande rustning! Men... först måste jag diska. 

Ännu en gång klickar jag upp min egen blogg i browsern och hoppas få läsa ett nytt inlägg. Jag gör det liksom i hoppet om att den magiskt skulle ha uppdaterats och dokumenterat vad som hänt i mitt liv på senaste, mina tankar och funderingar från de senaste dagarna, och jag känner alltid ett litet sting av besvikelse när rubriken "gansterfamiljen firar b-day" fyller sidan för fjärde dagen (och 17:e sidvisningen) i rad - "Borde det inte ha hänt något nytt här by now..?"

 

Det säger ju sig självt att bloggen inte uppdateras om jag själv inte står för den uppdateringen och om den på något magiskt sätt skulle kunna göra det så skulle jag nog, egentligen, inte vilja att den gjorde det heller. Det är ändå min blogg och det är jag som väljer vad jag ska göra av den.

Problemet är bara det att det kommer perioder i mitt liv när dagarna är fyllda av händelser och tankar och funderingar som jag skulle vilja dokumentera, men där skrivsuget/orken/tiden/någon annan anledning att ta sig i kragen och skriva, inte infinner sig. Lite så har det varit i veckan.

 

Jag har klivit upp 05:00 för att jobba, åkt tåg med trevliga resenärer och trevlig personal,
suttit i timmar på universitetsbiblioteket och pluggat (för att jag varit för snål för att köpa kurslitteraturen),
övat mig i att vila (fantastiskt svårt) med varierande resultat,
skolkat från en grupparbetesträff - inte för att jag var sjuk eller trött, utan för att jag bara gick på känsla ("Bra jobbat!" sa min pappa om det, "Skolka, det är det bra att du lär dig göra!"),
sprungit in i den person som (till mångt och mycket) blev min räddning under gymnasiet och ätit spontanlunch med honom och hans kompis på Kafé Station (mitt andra hem),

gått på lektioner och trots allt tagit tag i det där grupparbetet,
dejtat min mor över en cappuccino på järnvägsstationen,

racercyklat genom kvällen till körövning, shakeat och sjungit och sedan blivit så illamående att jag lagt mig i en kyrkbänk och sedan fått skjuts hem till sängen,

ätit fantastisk paj och pizza och våfflor osv. osv. osv.,

träffat psykolog, varit på omtumlande jobbmöte, tagit hand om en nerkissad kund på jobbet (woopwoop) och somnat i soffan av trötthet, men med ett leende på läpparna.

Ja, du ser ju... och här emellan har jag tänkt en massa fantastiska och ofantastiska tankar som kanske hade behövt få utlopp, men inte riktigt fått det. 

Hur som helst. Vad vill jag säga med det här?

Kanske att alla händelser inte måste dokumenteras för att ha ägt rum? Kanske att mina minnen är mina oavsett om de finns i cyberspace eller inte? Kanske att jag är ansvarig för min egen blogg och att om jag vill se förändring, så är det jag själv som måste stå för den? Kanske föregående poäng, med en snygg hint om att det också gäller i livet (i sann be the change you want in your life-stil)? Kanske att livet ibland kommer emellan? 

Eller kanske ville jag bara ha en ny rubrik att läsa nästa gång jag skriver "lazypunk.blogg.se" i addressfältet i webbläsaren...

Skrev en text för en vecka sedan, innan solen bestämde sig för att göra ett kort - men ytterst uppskattat - besök. Den texten ser ut så här:

 

140218

"Jag sitter på en bänk längs efter strandpromenaden vid Umeälven. Det är mitten av februari och isen har inte ännu lagt sig. Det är grått. 0 soltimmar i stan under hela månaden och det väntar en molnig vecka till enligt lokalnyheterna. 

Gässen glider omkring på det öppna vattnet. Det måste vara kallt.

Jag är inte ensam om att vara ute. Många promenerar förbi. Jag tittar upp med ett vänligt leende, väl avvägt, inte för tidigt, inte för rakt på, inte för länge, med mungiporna på lagom avstånd från öronen. De flesta möter aldrig min blick. De pinnar på. Marscherar förbi. Det går fort. De går fort. Varför rör vi oss så fort? Och varför rycker det till i mig av förvåning när någon plötsligt sneglar ner mot mig och, knappt hörbart, ler ett "Hej"?
En man med hund går snabbt fram, vill vidare, målmedvetet, men - så stannar hunden. Tycker mina skor verkar intressanta. Mannen stannar upp, tittar på hunden och lyfter sedan blicken mot mig. Jag avfyrar ett leende, väl avvägt, ett större den här gången. Hundens närvaro tillåter det. Mannen ler tillbaka och plötsligt har tempot i honom försvunnit. Vi pratar om hundens nyfikenhet och han säger att "att hon lättare tar sig fram utan att bli alldeles snöig i pälsen, det är väl det enda som är bra med det här" och underförstått uttrycker vi längtan efter riktiga vinterpromenaden längs Umeälven. Långsamma promenader på gnistrande snö, där gränsen mellan fast mark och vatten suddats ut och solen står så lågt att man måste kisa. "Det kanske väntar om en vecka, om lokalnyheterna får bestämma." tänker jag medan jag reser mig upp och marscherar iväg genom februaridiset."

-----------

Solen kom alltså på besök. Sju soltimmar i februari med andra ord, men mitt i glädjen över ljuset kan jag inte låta bli att undra när hösten övergick i vår? Var vintern tog vägen? och - Om hunden tycker bättre om slask och regn eller meterdjup snö?

De skjuter fyrverkerier i mängder längst bort på gatan och en del av mig vill springa ut på gården och kasta huvudet bakåt och gapa åt det mäktiga. En annan del av mig, den större delen av mig, vill helst att de ska ge sig snart så jag kan få sova. Före klockan 23. På en lördag kväll. Helt utan ånger eller rädsla för att missa något som händer på krogen.
Jag hörde att någon höll på att växa upp. Eller kanske är denna kväll ett undantag.

 

-------------------------------------------

UPPDATERING, söndag 07:49

... och att vakna innan åtta en söndagmorgon och känna sig pigg och redo att kliva upp, det är minsann inte så stereotypt ungdomligt det heller!

 

UPPDATERING, 08:31

But then again - att dra upp tjocksockarna över knäna, krypa upp i soffan med ett stadigt grepp omkring sina ben och hakan vilandes på knäskålarna och med STOR entusiasm he på dagens avsnitt av julkalendern, det är kanske inte så stereotypt vuxet heller.

 

Livsgnistan har återvänt sedan senaste frustrerade inlägget. Bokstäverna bildar numera ord som går att förstå och allt i huvudet känns lite mindre som en enda geggig sörja och lite mer som ett fint symmetriskt mönster av tankar.

Jag skriver hemtenta på stadsbiblioteket - sjukt värt att välja en studiemiljö som inte inbjuder till en massa andra roliga sysselsättningar och där en paus i plugget inte innebär att logga in på facebook för 13 gången på två timmar för att upptäcka att det enda som hänt sedan sista inloggningen är att någon kul snubbe hittat ännu en kul video som på ett kul sätt illustrerar hur alla tjejer posar framför spegeln för att ta "selfies" och därmed ännu en gång bli irriterad över ytligheten, generaliseringen och könsrollsupprätthållandet, utan där en paus i plugget istället innebär att låna ett nummer av Språktidningen och götta ner sig i ÄNNU MER språknördigheter och bli glad över att inse att det finns fler som jag (!) för att sedan bli motiverad att fortsätta skriva om älsklingsämnet: sociolingvistik! 

(Enda negativa med detta är att tjejen bakom mig andas mig fruktansvärt tungt i nacken, som om hon vore fullständigt utmattad efter en flykt ifrån något fruktansväst för att ta skydd i det säkra, trygga biblioteket - och jag skulle kanske tro att så var fallet, om hon inte andats på samma sätt i en timme och fjorton minuter nu. Det är precis samma andning som när man hos doktorn får ta ett par djupa andetag för att hen ska kolla om lungorna låter okej. Except - det finns ingen doktor, inget stetoskop och det var ett par djupa andetag. Inte 1204. Förkylningsbakterierna flödar. Nässpray anyone?)

(Har kunnat stå ut med det genom att sluta lyssna, men nu började jag lyssna igen.) (Såklart.) (Åh, ironin.) (...) (... back to subject...)

 

Ett annat hett tips för studiemotivation som jag snubblade över härom dagen är det här:

 

lyssna. god natt.

 

 anna ternheim - walking aimlessly

 

 

 

Har sett Monica Z ikväll. Vilken legend. Och vilket bra tidsfördriv.

Nu är det äntligen okej att gå i säng.

... röriga layout längre ner. Ändrade bloggdesign och brydde mig inte om hur de gamla inläggen påverkades. Om du stör dig finns en länk till min Frankrikeblogg längre ner. Mindre up-messad layout där.