le vent nous portera

Kära tappra vänner som klickar in på denna webbadress dagligen i hopp om att något nytt och spännande ska ha publicerats - jag är ledsen att jag gör er besvikna gång på gång.

Som plåster på såren önskar jag att jag kunde lova er mängder av soon-to-be-published rörande bra inlägg, men det kan jag tyvärr inte. Jag kan dock tacka för att ni på detta enkla sätt visar mig uppskattning.
Min blogg är lite som en berg-och-dal-bana (och det är inte för inte som det är min favorit av alla karuselltyper som finns); ibland peakar skrivandet och blogglustan, ibland falnar intresset totalt och då försöker jag acceptera att det får göra det. Precis som livet. Ibland upp. Ibland ner. Ibland upp-och-ner. Ibland l å å å å å n g s s s s a m t. Ibland SNABBT. Ibland *no hands!*. Ibland *greppar-så-hårt-jag-kan-om-säkerhetsställningen-som-för-att-försöka-hålla-kärran-på-banan-fastän-jag-inte-kan-påverka-den-alls*. Ibland ett tjut av skräck. Ibland av förtjusning. Oftast skräckblandad förtjusning. Precis som livet. Total fasansfullt frigörande frihet. 

Den här berg-och-dalbanan åkte jag i maj 2010. Kanske den bästa jag någonsin åkt. Nästan lika bra som livet självt ;) Klicka på 2 min in i videon för att komma till själva åkandet, men - innan du trycker på "Play" - slå på HD-kvalitet och helskärmsläge OCH (viktigast!) när du sett klart videon - slå igen din laptop eller skärmsläck telefonen och njut av att åka med den fetaste rollercoastern av dem alla; LIVET! 

 

 

och skrivsug, men utan tillfälle. 

 

jag ska skriva (för hand mest), lyssna på LP-skivor, gå långa promenader i regnet, pyssla färdigt emmas present, bada i älven och baka bröd, 
men först ska jag äta ytterligare 2hg godis. dricka tocadero. se 3 avsnitt till av awkward. ignorera dagens disk. och... skita i allt. för ett tag. 

 

(tentaplugget får jag försöka hinna med däremellan)

WOOOOOOOW. En sådan dag och kväll! 
I rädslan över att stänga dörrar för nya upplevelser genom att inte ha något alls inplanerat under dagen, blev jag knockad av hur denna oplanerade dag tvärtom öppnade dörrar för mig till möten jag aldrig annars skulle hunnit med. Jag lät Gud forma min dag, genom att inte själv forma den på förhand, som små bokstäver i blått Stabilo-bläck i min svarta kalender. 

 

... att man kan fortsätta upptäcka nya saker man inte vet om varandra efter 47 år av vänskap. 

... att det var mindre farligt att vara tonåring förr i tiden och att man upptäckte världen på egen hand (inte med smartphone i hand). 

... att alla har lik i garderoben; oavsett hur mycket man menar att berätta sanningen finns det alltid saker man behåller för sig själv. 

... att varje livsberättelse bara fullt kan förstås av en individ och att det finns lika många tolkningar av min berättelse som det finns personer som lyssnar till den. 

... att man är människa och känner, drömmer, ångrar, behöver och upplever oavsett om man är 22, 24, 52, 57, 65, 74 eller 80, oavsett om man är mamma eller pappa, oavsett om man är barn eller barnbarn. 

... att bäbisar inte ens kom med storken på 50-talet: "De bara dök upp."

... att den som har en mormor, farmor, morfar eller farfar eller en äldre tant eller farbror i sin omgivning vinner massor på att prata med den om livet. Det finns så många berättelser vi missar när vi inte vågar fråga. 

 

... att en enkel paj med rabarber kan bli gudomlig om man strör lite minimarshmellows på. Särskilt passar den kring ett bord nere i ett källarcafé på en kyrka, en tisdagkväll, i sällskap av omkring 8 människor i blandade åldrar under ett samtal som utgår ifrån en nyligen uppspelad dokumentärfilm (exempelvis "Stories We Tell") och glider in på allt från hur samtalet om oralsex lät i den svenska glesbygden under 1950-talet, till blivande hundraåringars promenader på Kinesiska muren och hur den moderna teknologin för människor allt längre ifrån varandra. En åttioårig tants ungdomliga fnissande och en 22-årig kvinnas längtan efter att stänga av mobilen. Ungefär så. Lite grädde till kan också passa utmärkt. Gudomligt, som sagt. 

 

[Här önskar jag att jag hade en bild att lägga upp från kvällen,
men - jag tog aldrig upp mobilen ur fickan.

Hör och häpna! Den behövdes aldrig. Nuet var intressant nog.]

Imorgon ska jag sträcka på mig och tycka om mig själv från djupet av mitt hjärta. 
Ja, redan nu ska jag göra det, men särskilt imorgon när jag är bland folk. 

Det har jag lärt mig av Jenna Hamilton i Awkward. 

 

 

Imorgon ska till och med snygga killar gilla mig. För att jag gillar mig själv.

GOOOOD MORGON!
Bättre uppvaknande har sällan upplevts på Korpralsvägen 18! 

vet ni va? livet ä' bra!

jag har inte prioriterat tentaplugg idag, och det kan man ju tycka vad man vill om. jag sa "det blir nog inte vg den här gången..." och min mamma sa "bra."

 

nu ska jag dock sova och hålla tummarna för att det i alla fall blir ett g.

 

gud är med i livet, som en sol, som alltid finns där, trots att molnen skymmer sikten ibland. (classic.)

 

här är jag när jag är cool:

 

...och idag gjorde det det.

 

 

 

och fastän gangsterfasonerna ibland stiger oss åt huvudet och vi trampar varandra på tårna så håller vi ihop, som ett sammansvetsat gangstergäng, där alla medlemmar är viktiga och kärleken får oss att leva en för alla, alla för en.

grattis på födelsedagen gansterbröder!

 

jag är tillbaka på banan igen. det var lite tufft ett tag, men idag går det som på räls. så länge det inte spårar ur så kommer jag kunna hålla ångan uppe. loking forward to destination: summer och en vardag där allt går som tåget! 

 

jag ser det snöar, jag ser det snöar!

det var väl roligt?

Jag har jobbat idag, sett solen gå upp över västerbottens vidder genom tågfönstret. 

Jag har också tagit mig i kragen och träffat läkare för att få hjälp att bryta det beteendemönster som fuckar upp min hälsa. 

Jag har kommit as i were och gått därifrån as a star på SH'BAM-pass,

och - jag har vardagslyxat och livsnjutit med hotellunch i gott sällskap och kiwismulpajskvällsfika (lååångt!) i sällskap av Grynet. Kan inte bli mycket bättre än så! 

 

 

Det riktigt vräker ner nederbörd utanför fönstret och jag önskar jag kunde säga det var i form av snö, men det är betydligt blötare än så. Jag har precis fört över bilder från mobilen till datorn och döpt ett album till: "Vinter" 2014. För så mycket till vinter (utan citationstecken) 2014 blev det inte.

Nu väntar jag på den riktiga våren och tänker sjunga in den med en massa fantastisk lokalproducerad musik.

Jag nämnde ju härom dagen att jag varit på något som kallas "Tiny Inn". Detta är ett spelnings-/klubbprojekt som byter plats varje gång det arrangeras och det äger alltid rum hemma oss hos. Denna gång skulle en vän till mig kompa Pierre Dackmo och dessutom spelade the KooKoo's och underbara Slowfox:

 

Känns som att texten är baserad på årets "vinter":
"if the sun came out all day, every day, during winter
well, then poor old, poor old summer would not be worth a damn"

 

Tanken med Tiny Inn är att det ska vara "an ongoing discovery of great talents" och utöver nämnda band spelade en DJ musik och två konstnärer ställde ut sina verk.

Jag tycker hela konceptet är UNDERBART och detta i kombination med upptäcken av en fantastisk liten ekologisk livsstilsbutik (Meretes) här i stan gjorde att jag förra helgen totalt uppfylldes av känslan av att det kanske inte är så pjåkigt att bo i Umeå ändå (mina utlandsdrömmar till trots).
Här är några bilder från TI:

 

 

     

 

 

Mitt i denna ungoing discovery av stora talanger slås jag ännu en gång av hur fantastiskt musikliv Umeå har och har haft genom åren. Sara frågade mig härom veckan vad jag lyssnade på för musik under högstadiet/gymnasiet och jag insåg att absoluta majoriteten är band eller artister från Västerbotten och Umeåregionen särskilt, däribland: the Perishers, the International Noise Conspirasy, Jennie Abrahamson, Sahara Hotnights, Lost Patrol, David Sandström Overdrive, Nocturnal Rites, Hello Saferide, Mates of Mine, Deportees och så det band som skapat låten som gått på repeat i mitt huvud hela dagen, älskade Isolation Years:

 

 

...well, i'm not sure of all the facts, but i know it wasn't him.

 

 

Det tjuter fortfarande i öronen efter gårdagens konsert och det kanske är dumt, men jag gillar det. Det hör liksom till. (Okej - att det fortfarande tjuter 24 timmar efter konsertens slut är väl kanske att ta i. Tinnitusvarning. Men jag väljer att inte tänka på det just nu.)

Konserten var Liselottes och det var en konsert utan dess like. Bandet var makalöst bra och att veta att min kära vän och idol satt ihop hela tjottaballongen som projekt på musikerutbildningen på Dalkarlaså Folkhögskola var stort och mäktigt att inse, men det var också så himla hon; så himla bra. 

 

De kallade konserten "Show Some Enthusiasm" och om den var något utan dess like i musikväg, så har den här veckan varit något utan dess like i förkylningsväg för mig. 

Jag har legat FULLSTÄNDIGT däckad i feber från natten mot tisdag tills igår, då jag gav mig den på att jag skulle iväg och visa MÄNGDER av entusiasm och njuta av livemusiken.

Sagt och gjort - ett par 1-grammare med febernedsättande senare tog jag mig iväg. Jag hade bönat och bett till Gud om att han skulle låta mig orka och "he who asks shall recieve", så jag tackar Gud till 100% för att jag mådde så pass bra att jag verkligen kunde njuta av allt!

 

Och alla! Många av se finaste människorna jag vet delade kvällen med mig. Tillsammans hade vi bestämt att vi också skulle träffas ikväll igen och passa på att umgås när vi alla, för en gångs skull, befann oss på samma ort. Supertaggad och entusiasmerad gick jag och lade mig igår och jag hade glömt veckans hälsobekymmer. 

 

Tills jag vaknade.

12,5 timme senare.

I feber.

Som alla andra mornar denna vecka. 

Jag hamnade snabbt i soffläge för att superkurera mig och bli frisk lagom till kvällen.

 

Så lät planen i alla fall. Men när febern bara steg och ögonen värkte som stryk och mina dunderpiller från gårdagen inte var riktigt lika dundriga idag, så tvingades jag, med tårar i hela fejset inse att entusiasmen inte klarar sig helt ensam. Det måste finnas kraft nog för att visa entusiasmen också. Gör det inte det, så får man tänka om. 

Ikväll tänkte jag om, trots att det tog emot, och visade min entusiasm genom ett par telefonsamtal till de fina jag velat träffa och peppade dem att dela en underbar kväll ihop i alla fall. Jag sa "jag ska vara hemma", grät en skvätt av glädje över att ha dem, sorg över att inte vara med och trötthet på grund av en utmattande vecka. Och i min ensamhet i lägenheten hörde jag så suset i öronen, tjutet från gårdagen och mindes glädjen och entusiasmen som fyllt mig då. 

 

Ikväll har jag vilat för att ge rum för den kraft som jag ska använda för att uttrycka min entusiasm.

 

 

"om man är duktig och pluggar fokuserat får man äta pizza och ostkrokar till lunch."

 

Jag är FÖRKYYYYYLD och underhåller mig själv med att hitta nya roliga funktioner på datorn. Ville skriva ett längre inlägg, men jag oRKAR InTE... så jag spontanade fram ett fint litet videoinlägg istället. Så kan det gå!