jag vill leva ett liv där jag har tid att ta hand om mig själv, tid att dela med mig av till mina vänner och andra som jag bryr mig om, som en gåva av kärlek, tid att ha tråkigt, riktigt långtråkigt och händelsefattigt och därigenom tid att låta inspirationen växa ur stillheten, tid att vila så att jag kan samla energi till att möta livet med tacksamhet och mod,
tid att leva, tid att vara kär.
och jag håller på att inse att tid inte är någonting som jag någonsin kommer få. tid är någonting jag måste ta.
Jag är liksom både glad och ledsen att säga det, men: hösten är här.
Sommaren gick fort och var fin, så det är sorgligt att lämna den, men mest känns det bra. Jag gillar den friska luften. Jag gillar den mysgrå himlen. Jag gillar att vardagen rullar igång. Jag gillar förväntan över färgerna som snart fyller naturen. Jag gillar att mörkret uppmuntrar mig att tända ljus igen. Jag gillar att skolan börjar och jag känner mig som ett barn igen - förväntansfull och fri.
Jag hoppas att dessa känslor stannar länge och att hösten blir omvälvande på ett positivt sätt.
Bilden är från den sista helgen i augusti. Fortfarande barfotaväder, om man verkligen ville, trots att den kalla daggen stack en aning i tårna. Kusiner, äppeljonglering, farbröder, eftermiddagssol genom de ännu lövbeklädda björkarna. Skördetid; paprika, zucchini, tomater, gurka, chilipeppar, äpplen. Äpplen i mängder. Som jag tål dessutom! Frisk och fri luft. Sådana dagar vill jag dela med min framtida familj (om man nu vågar drömma om sådant).
Imorgon börjar skolan och jag laddar med svensk jazz/soul på vinyl (KOLLA IN) och njuter av vardagsprat med min fina roomie som kommit hem till mig igen efter tre månader i Portugal.
Det var längesedan jag delade musik här ser jag... Nåväl. Dags igen då antar jag.
Jag gillar soundet - och att texten för mig talar just om att vara öppen för Guds ledning i allt, trots att det betyder att vi helt måste släppa taget och falla handlöst i hans famn. Your chains will never fall until you do.
'cause if you never leave home, never let go you’ll never make it to the great unknown, till you keep your eyes open, my love
we've been waiting for a real solution, we're talking about arms this time no more orders, no more directions, no more waiting around in line don't you ever feel like picking up something, not just pieces of love been looking all over for salvation, now we've had enough we all together just like a landslide this time, we all together just like a landslide this time no more dreams about this power structure, now we're on the move another rock in the machine, tired of being screwed don't you ever feel like being a part of, a part of something new we've been told so many times that there is nothing that we can do but we all together just like a landslide this time, we all together just like a landslide this time
we're gonna move like a movement, 'cause that's what we're gonna be, what we're gonna be
Jag hade en fantastisk kväll igår; en kväll med nya bekantskaper (kanske till och med nya vänner) och en kväll med skratt i mängder. Vi var nio stycken som åt underbar italiensk mat i en stojig liten restaurang fylld av andra fredagsfirare. Stolarna vi satt på var små, nästan lite surrealistiskt låga, och bordet matchade den nära magiskt barnsliga känslan genom sin litenhet. Kanske var det just storleken på möblerna och att vi liksom satt på en egen nivå i det fullsatta rummet som skapade känslan av en frizon. En egen oas mitt i stimmet. Vi behövde inte anstänga oss för att höras varandra genom myllret av fredagsfirande röster, nej, det var avslappnat och uppsluppet och fredag.
Fyra av oss gick vidare från restaurangen mot biosalongen och det är häftigt hur naturligt det kan kännas att umgås med människor man precis träffat och i en konstellation som aldrig funnits förr. Det var en välsignad kväll som toppade en fin fredag. Jag är så glad och välsignad
---------------------
sister hazel - missing you
"tänk att han är död för dig. han som var han som du var med."
och ändå saknar jag dig så att det gör ont. Jag tycker att min glädje kunde få vara starkare än min sorg.
Det har snurrat vinyler på min LP-spelare idag. Jag har druckit te och sorterat mina LP- och CD-skivor i bokstavsordning.
En av mina morbröder och jag har sedan snart 10 år tillbaka haft en särskild relation med tack vare vårt delade intresse för musik. Min mamma har sex syskon och denna morbror hade länge varit lite grann av "en i mängden", tills jag en dag hittade ett foto av hans säng - TÄCKT i Bob Dylan-grejer! Allt ifrån skivor av alla sorter till biografier, sångböcker och liveinspelade filmer! Plötsligt förstod jag att den gitarr och de notställ som alltid varit i vägen när jag och mina kusiner velat leka kurragömma gömma i hans hus kanske var mer än bara i vägen. Jag förstod också att den där konstiga metallställningen i hans bokhylla som påminde mig om mardrömstandställningen kanske hade något att göra med munspelet som låg bredvid...
Efter denna upptäkt har jag ofta gett honom musikrelaterade julklappar och presenter och han har lånat ut skivor till mig och för två veckor sedan ringde han och sa: "Alltså, jo, ja ha ju beställt 'n samlingbox ve Dylangrejer å, ja, he varl ju som dumt å ha dubbletter utå en massa skiver, så ja had tänkt... jao, sku du eller dina brorser villa ha nått utav 'e?"
Eh, JA.
Var det ens en fråga?
Den där biten om mina bröder ignorerade jag totalt (Förlåt! Ni kan få komma hit och lyssna... ) och paxade allt själv och tack vare en fantastisk lokförare som ville göra ett extra stopp lyckades vi leverera allt gratis över en 11 mils sträcka efter bara någon dag.
I leveransen ingick en bonus - och vilken bonus sedan! Min underbara morbror skänkte mig inte bara 40 CD-skivor och 28 LP-skivor, utan också hans gamla skivspelare med förstärkare och högtalare och ALLT. WAAAH! Igår var jag och Emma på PMU och köpte en möbel att ställa allt i och nu passar det så fint in i inredningen att det ser ut som att det alltid funnits där, men den här gåvan kommer jag sent glömma.
Och på tal om givmildhet:
Under den facebookfasta jag har just nu är mitt mål att läsa lite om Jesus liv varje dag, fram till påsk. Idag läste jag ur Matteus glädjebudskap och så hände något coolt precis när jag läste följande kapitel:
EXAKT samtidigt som jag läste vers 12 byttes det nämligen spår på LP-skivan som snurrade och följande låt gick igång:
Don’t wanna judge nobody, don’t wanna be judged
Don’t wanna touch nobody, don’t wanna be touched Don’t wanna hurt nobody, don’t wanna be hurt Don’t wanna treat nobody like they was dirt
But if you do right to me, baby I’ll do right to you, too Ya got to do unto others Like you’d have them, like you’d have them, do unto you
Det riktigt vräker ner nederbörd utanför fönstret och jag önskar jag kunde säga det var i form av snö, men det är betydligt blötare än så. Jag har precis fört över bilder från mobilen till datorn och döpt ett album till: "Vinter" 2014. För så mycket till vinter (utan citationstecken) 2014 blev det inte.
Nu väntar jag på den riktiga våren och tänker sjunga in den med en massa fantastisk lokalproducerad musik.
Jag nämnde ju härom dagen att jag varit på något som kallas "Tiny Inn". Detta är ett spelnings-/klubbprojekt som byter plats varje gång det arrangeras och det äger alltid rum hemma oss hos. Denna gång skulle en vän till mig kompa Pierre Dackmo och dessutom spelade the KooKoo's och underbara Slowfox:
Känns som att texten är baserad på årets "vinter": "if the sun came out all day, every day, during winter well, then poor old, poor old summer would not be worth a damn"
Tanken med Tiny Inn är att det ska vara "an ongoing discovery of great talents" och utöver nämnda band spelade en DJ musik och två konstnärer ställde ut sina verk.
Jag tycker hela konceptet är UNDERBART och detta i kombination med upptäcken av en fantastisk liten ekologisk livsstilsbutik (Meretes) här i stan gjorde att jag förra helgen totalt uppfylldes av känslan av att det kanske inte är så pjåkigt att bo i Umeå ändå (mina utlandsdrömmar till trots). Här är några bilder från TI:
Mitt i denna ungoing discovery av stora talanger slås jag ännu en gång av hur fantastiskt musikliv Umeå har och har haft genom åren. Sara frågade mig härom veckan vad jag lyssnade på för musik under högstadiet/gymnasiet och jag insåg att absoluta majoriteten är band eller artister från Västerbotten och Umeåregionen särskilt, däribland: the Perishers, the International Noise Conspirasy, Jennie Abrahamson, Sahara Hotnights, Lost Patrol, David Sandström Overdrive, Nocturnal Rites, Hello Saferide, Mates of Mine, Deportees och så det band som skapat låten som gått på repeat i mitt huvud hela dagen, älskade Isolation Years:
...well, i'm not sure of all the facts, but i know it wasn't him.
Om varje dag är en ny dag, ett nytt tomt blad som jag väljer vad jag ska göra av, om varje dag är en nystart så har jag haft samma dag sedan omkring den 15:e februari. En enda lång, lång, lång dag utan nystart. Utan en ny soluppgång. En enda långfredaglördag. Jag har verkligen haft ett par veckor av mental seghet och varje morgon jag stigit upp har jag sökt den där känslan av tagg och pepp inför dagen utan större lycka. Det är inte så att det har varit totalt nattsvart när jag öppnat ögonen, snarare bara grått och trist - precis som det var innan jag slöt ögonen. Ingen ny soluppgång. Ingen ny dag. Inget tomt blad, utan ett blad som redan är ner kluddrat med gråa blyertsstreck som stöter bort alla försök att med färgglada tuschpennor göra något nytt av den redan påbörjade dagen.
Jag vet inte om det här make:ar sense, men det jag vill komma till är i alla fall att beskriva känslan av att efter så länge på samma dassigt grå blad bara plötsligt inse, tack vare en stund med Gud och en omfamning av vänner, att jag kan få ta tag i hörnet av papperet och...
Åh - det är nästan så att jag skulle vilja att du testade! Ta ett papper (litet eller stort, men vitt på båda sidor) och skriv och rita och kludda och skriv mer och kludda mer, ingen konst, bara nonsens för att fylla ena sidan. När du tycker att du inte rymmer mer - kludda lite till! Rita din familj, dina vänner, skriv om din längtan eller om vad du ätit till middag senaste veckan. Lite till bara. Lite till. Du börjar säkert bli sugen på att byta sida eller sluta kludda, men det går inte, varken att sluta kludda eller att hitta ny yta att rita på. Skriv lite till, kanske en handlingslista, lista alla saker du äger. Kom igen. Lite till. Kom igen då. Och - stanna upp.
Ta ett djupt andetag.
Jag tog ett djupt andetag igår. Jag satte mig på en stol bland vänner - SÅ less på det grå molnen som täckt solen för mig på senaste (både bokstavligt och bildligt) mer eller mindre - för det är verkligen så att jag inte alls sett solen eller sett dess ljus. Det är bara det att det tar på att aldrig få se den klart när man längtar så.
Mina vänner kramade om mig, så som de gjort förr, men den här gången var det något nytt som hände: jag nöp fast om hörnet på papperet (gör det du med) och vände blad (du också). Vitt. Blankt. Nytt. Soluppgång.
Sedan igår kväll har jag fyllt mitt blad med en uuuuuuuuunderbar kväll på Tiny Inn (tänker att jag kan berätta mer om det i ett senare inlägg), en god natts sömn, en härlig förmiddag som söndagsskolledare, inredningsfixarbesök av mor och far, taveluppsättningar, stereoinställningar och PREMIÄRSPELNING MED MIN NYA (gamla) LP-SPELARE. Underbart! En av de många skivor som har snurrat under eftermiddagen är Cat Stevens' Teaser and the Firecat och på den finns en låt som passar så bra till vad jag precis beskrivit.
Du har säkert hört melodin förr, men lyssna lite extra på texten den här gången.
Morning has broken, like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird. Praise for the singing, praise for the morning, Praise for them springing fresh from the Word.
Sweet the rain's new fall, sunlight from heaven. Like the first dewfall, on the first grass. Praise for the sweetnes of the wet garden, Sprung in completeness where His feet pass.
Mine is the sunlight, mine is the morning. Born of the one light Eden saw play. Praise with elation, praise every morning; God's recreation of the new day.
Morning has broken, like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird. Praise for the singing, praise for the morning, Praise for them springing fresh from the Word.
Nu ska jag sluta ögonen och ladda inför gåvan av ännu en ny soluppgång.
om min inställning igår var nedstämd och hopplös är min inställning idag uppstämd och hoppfull. i'm gonna see this through! här kommer VÄRLDENS MEST PEPPANDE LÅT och en bild som säger åt mig att ta mig i kragen.
Jag ska upp 04:00 imorgon igen. Jag har egentligen inga större problem att kliva upp den tiden. Jag gillar att vara uppe före resten av världen. Jag gillar att det då är bara jag och stillheten och jag gillar när vi får spendera tid ihop, jag och hen.
Problemet uppstår när jag inte lyckas somna i tid inför att kliva upp så tidigt. Som nu. Allt snurrar (på ett icke-sömndrucket sätt).
John Mayer gör ett gott försök att lugna ner mig, men jag har en stressad mage som är allt annat än lugn och stilla. Om jag pressar hakan mot bröstet, drar upp pyjamast-shirten en bit och tittar förbi kindbenen ner på magen ser jag huden röra sig, som ett visuellt bevis på att det rör sig frenetiskt i tarmarna.
Jag har varit ganska hård mot min mage genom åren, inte alltid lyssnat på den när den haft viktiga saker att säga, mena jag lovar den nu - jag lovar dig magen - jag ska bli bättre på att lyssna på dig, bara du lugnar dig nu, så jag får sova. Vi måste samarbeta och jag lovar att jag ska bossa mindre över dig och låta dig göra din röst hörd.
Come sleep now my dear, come sleep. Imorgon är det du, jag och stillheten.
Det tjuter fortfarande i öronen efter gårdagens konsert och det kanske är dumt, men jag gillar det. Det hör liksom till. (Okej - att det fortfarande tjuter 24 timmar efter konsertens slut är väl kanske att ta i. Tinnitusvarning. Men jag väljer att inte tänka på det just nu.)
Konserten var Liselottes och det var en konsert utan dess like. Bandet var makalöst bra och att veta att min kära vän och idol satt ihop hela tjottaballongen som projekt på musikerutbildningen på Dalkarlaså Folkhögskola var stort och mäktigt att inse, men det var också så himla hon; så himla bra.
De kallade konserten "Show Some Enthusiasm" och om den var något utan dess like i musikväg, så har den här veckan varit något utan dess like i förkylningsväg för mig.
Jag har legat FULLSTÄNDIGT däckad i feber från natten mot tisdag tills igår, då jag gav mig den på att jag skulle iväg och visa MÄNGDER av entusiasm och njuta av livemusiken.
Sagt och gjort - ett par 1-grammare med febernedsättande senare tog jag mig iväg. Jag hade bönat och bett till Gud om att han skulle låta mig orka och "he who asks shall recieve", så jag tackar Gud till 100% för att jag mådde så pass bra att jag verkligen kunde njuta av allt!
Och alla! Många av se finaste människorna jag vet delade kvällen med mig. Tillsammans hade vi bestämt att vi också skulle träffas ikväll igen och passa på att umgås när vi alla, för en gångs skull, befann oss på samma ort. Supertaggad och entusiasmerad gick jag och lade mig igår och jag hade glömt veckans hälsobekymmer.
Tills jag vaknade.
12,5 timme senare.
I feber.
Som alla andra mornar denna vecka.
Jag hamnade snabbt i soffläge för att superkurera mig och bli frisk lagom till kvällen.
Så lät planen i alla fall. Men när febern bara steg och ögonen värkte som stryk och mina dunderpiller från gårdagen inte var riktigt lika dundriga idag, så tvingades jag, med tårar i hela fejset inse att entusiasmen inte klarar sig helt ensam. Det måste finnas kraft nog för att visa entusiasmen också. Gör det inte det, så får man tänka om.
Ikväll tänkte jag om, trots att det tog emot, och visade min entusiasm genom ett par telefonsamtal till de fina jag velat träffa och peppade dem att dela en underbar kväll ihop i alla fall. Jag sa "jag ska vara hemma", grät en skvätt av glädje över att ha dem, sorg över att inte vara med och trötthet på grund av en utmattande vecka. Och i min ensamhet i lägenheten hörde jag så suset i öronen, tjutet från gårdagen och mindes glädjen och entusiasmen som fyllt mig då.
Ikväll har jag vilat för att ge rum för den kraft som jag ska använda för att uttrycka min entusiasm.
Jag sitter i bilen 8 km utanför schtaan. Vi rullar, men i mig står det stilla.
9 km.
Två dagar har jag spenderat på våra gamla gator och jag försöker göra dem nya, men jag säger som Lars: "vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem, där är himlen lite närmre för mig". Och "det är så lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart". Och "när jag känner så så tänker jag på dig" fastän jag vet att det blev rätt det som blev. Fastän jag vet att gatorna inte längre är våra. De är ibland mina, ibland är de dina och ibland skrämmer det mig att vi kanske inte i framtiden kommer kunna dela upp dem emellan oss som vi gör nu. Schtaan ligger mig varmt om hjärtat och när jag sätter mina fötter längs Kanalgatans trottoarer bränner det ibland till så jag blir tårögd. Mina ögon svettas.
Jag rullar söderut trots att mitt inre blir stilla över längtan efter att en gång kunna gå längs de där gatorna, kanske inte tillsammans, men i alla fall samtidigt med dig. Utan att skorna klämmer. 106 km till stan.
-----------------------
Jag skapar mig nya minnen på gamla gator och tackar Lars för kloka ord.
"nya dagar väntar med nya tidsfördriv och allting liksom kräver mera nu så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv älskade älskade du älskade älskade du"
Mitt domännamn till trots är jag inte alltför lazy. Har snarare en historia av motsatsen, men jobbar numera medvetet för att dra ner på "görandet" och öka "varandet".
Jag är 24 år och tackar Gud för varje dag jag får, lättsam som tung.
Just nu läser jag Kandidatprogrammet i Språk (inriktning Freds- och Konfliktstudier) vid Umeå Universitet och därför tänkte jag gå emot allt vad svensklärare sagt mig om stil och skrivande och börja varje kommande mening med "Jag". Bara för att jag kan:
Jag äter vegetariskt av moraliska och ekologiska skäl.
Jag lyssnar på: bra musik (så klart), mest av typen soul/motown, indierock och -pop. Jag är lite rädd för radiohits...
Jag brinner för att älska mina medmänniskor, precis som Jesus.
Jag tycker om socialism.
Jag drömmer om att leva internationellt och utan materiella tvång. Jag vill leva ett aboriginal life i (/utanför) en överteknologisk värld. Helst
