le vent nous portera

Jag sitter i bilen 8 km utanför schtaan.
Vi rullar, men i mig står det stilla.

9 km.

Två dagar har jag spenderat på våra gamla gator och jag försöker göra dem nya, men jag säger som Lars: "vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem, där är himlen lite närmre för mig".
Och "det är så lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart".
Och "när jag känner så så tänker jag på dig" fastän jag vet att det blev rätt det som blev. Fastän jag vet att gatorna inte längre är våra. De är ibland mina, ibland är de dina och ibland skrämmer det mig att vi kanske inte i framtiden kommer kunna dela upp dem emellan oss som vi gör nu.
Schtaan ligger mig varmt om hjärtat och när jag sätter mina fötter längs Kanalgatans trottoarer bränner det ibland till så jag blir tårögd. Mina ögon svettas.

Jag rullar söderut trots att mitt inre blir stilla över längtan efter att en gång kunna gå längs de där gatorna, kanske inte tillsammans, men i alla fall samtidigt med dig.
Utan att skorna klämmer.
106 km till stan.

 

-----------------------