le vent nous portera

Jag är konstigt peppad på livet och framtiden och opeppad på C-uppsats och lingvistikkurs och att cykla till skolan. Vill helst skita i allt sådant. Gå på promenad i vårsolen, kanske åka på en liten road trip, fara och springa, sätta mig i en snödriva mot en solvägg och dricka varm choklad. Vädret liksom ropar ut mig till allt jag skulle kunna göra istället för att sätta tänderna i att skriva 25 sidor vetenskaplig uppsats på franska. Jag vill resa. Prata med Emma. Läsa bok på balkongen, med dunjacka och solglasögen. Inreda en lägenhet som är min. Vandra i berg.
Jag känner en så förunderlig blandning mellan uppgivenhet och hopp, missmod och pepp.
Om 38 minuter måste jag vara på skolan. Ska försöka spränga in lite sol och frisk luft, in i pluggdimman. Wiho

 

Snubblade över en så fantastisk text härom dagen, skriven av Sven Hillert. Enjoy:

"Du ger mig tro när du vågar tro på världen.
Du ger mig hopp när du hoppas på förändringar.
Du ger mig mod när du vågar öppna munnen.
Du ger mig kraft när du reser dig för rättvisan igen.

Du fick ett liv att leva, du lever nu.
Du fick en värld att vårda, den värnar du.
Du fick en jord att älska och ge ditt liv.
Och så länge som du lever föds det liv av ditt liv.

Visa mig att din erfarenhet inte leder till uppgivenhet.
Tro på framtiden, trots allt du vet.
Bevara din nyfikenhet.

Var rädd om dina drömmar, de bär din tro.
Var rädd om dina tankar, där bor din själ.
Var rädd om all din längtan, den ger dig liv.
Och så länge som du lever, föds det liv av ditt liv."

Jag sitter i pyjamas. Hyn är oljig och full av rester av det smink jag inte orkade tvätta bort igår. Alldeles strax kommer solens strålar börja värma upp luften i lägenheten till en klibbig, syrefattig kvalmig temperatur, men ännu ett tag kan jag ha persiennen uppe och balkongdörren på vid gavel. Jag har inte kommit längre än till soffan, trots att jag klev upp innan nio. Håret är otvättat. Magen är full av lättsaltade chips och den putar ut. T-shirten har åkt upp, så det är en glipa mellan den och pyjamasshorten. Jag mår lite illa. Klockan är nog egentligen half past hungry. Om en och en halv timme börjar jag jobba.

 

Jag har ett obesvarat sms i min inkorg. Ett ignorerat meddelande på facebook. (Paus. Hittar chipsrester i naveln.)

 

Min kropp är utsträckt som ett utropstecken, men i huvudet hakar tankarna ihop sig. Frågetecken.

 

Tiden får räta ut dem. Tiden får svara på meddelandena. Tiden får tvätta mitt hår och mitt ansikte. Tiden får byta mina kläder. Allt har sin tid.

Nu ska jag omfamna sunkigheten och melankolin, för jag vet att det kommer bättre tider.

nej vänner,
livet är allt bra fascinerande trots att grå skyar ibland får det att verka vara motsatsen till magiskt.

 

idag har jag delat min bokcafédröm med en vän och med hjälp av honom också förstått skillnaden mellan något som är trevligt och något som är trevligt. (ledsen för det interna, kanske kommer en förklaring i framtiden. om gud vill.) jag har gått barfota genom regnet, varit på förmiddagsdejt och kraschat i soffan med en stackars mage som kanske inte är så nöjd över att jag inte gått och lagt mig än... jag har också läst igenom gamla texter och blogginlägg och blir mer och mer skrivsugen ju mer jag läser.

men - nu säger halsbrännan "HURRU, gå å lägg dä!" så jag kanske ska lyssna.
ska ju upp i ottan imorgon... och jag har inte diskat bort middagsmaten eller packat väskorna för att dra. wish me good luck och good night.

 

Möten med människor som vågar visa uppskattning och ge komplimanger trots att det inte är helt enligt de sociala normerna. Sådant är modigt. Det gillar jag! 'Nuff said for now. 

 

Kära tappra vänner som klickar in på denna webbadress dagligen i hopp om att något nytt och spännande ska ha publicerats - jag är ledsen att jag gör er besvikna gång på gång.

Som plåster på såren önskar jag att jag kunde lova er mängder av soon-to-be-published rörande bra inlägg, men det kan jag tyvärr inte. Jag kan dock tacka för att ni på detta enkla sätt visar mig uppskattning.
Min blogg är lite som en berg-och-dal-bana (och det är inte för inte som det är min favorit av alla karuselltyper som finns); ibland peakar skrivandet och blogglustan, ibland falnar intresset totalt och då försöker jag acceptera att det får göra det. Precis som livet. Ibland upp. Ibland ner. Ibland upp-och-ner. Ibland l å å å å å n g s s s s a m t. Ibland SNABBT. Ibland *no hands!*. Ibland *greppar-så-hårt-jag-kan-om-säkerhetsställningen-som-för-att-försöka-hålla-kärran-på-banan-fastän-jag-inte-kan-påverka-den-alls*. Ibland ett tjut av skräck. Ibland av förtjusning. Oftast skräckblandad förtjusning. Precis som livet. Total fasansfullt frigörande frihet. 

Den här berg-och-dalbanan åkte jag i maj 2010. Kanske den bästa jag någonsin åkt. Nästan lika bra som livet självt ;) Klicka på 2 min in i videon för att komma till själva åkandet, men - innan du trycker på "Play" - slå på HD-kvalitet och helskärmsläge OCH (viktigast!) när du sett klart videon - slå igen din laptop eller skärmsläck telefonen och njut av att åka med den fetaste rollercoastern av dem alla; LIVET! 

 

 

PLÖTSLIGT!!! finns skrivsuget där igen!

WATCH OUT BLOGGEN, HERE I COOOOME! Men... första vankas städning, disk, återvinningsdumpning (jag må vara lite speciell, men det senaste ser jag verkligen fram emot!), kanske en promenad i det förrädiskt kalla, men strålande vädret, ett telefonsamtal till en kär vän, tre timmars jobb, middag och funkkonsert på Kafé Station (ser fram emot det nästan lika mycket som jag ser fram emot min promenad till återvinningskontainrarna!) och sedan sängen för då är dagen över! WO! ho..?

 

Och så förflyter dagarna, utan minsta tanke på att knappra på datorns tangentbord. Sommarhimlen pendlar mellan olika nyanser av blå eller grå, aldrig svart, och varje dag spirar nya maskrosor ståtligt. Här och där bryter blommor igenom asfalten som för att meddela ett "in your face" från moder Natur själv: "Hur mycket asfalten än breder ut sig kommer naturen alltid vinna, så småningom. Så småningom."
Och jag ler. Påminner mig om att det är med livet som det är med tussilago i asfalten: "Hur mycket du än jobbar och står i, blandar och breder ut asfalt omkring dig, så kommer alltid din längtan och Guds löften om frihet och villkorslös kärlek till dig, kunna bryta igenom fasaden och ju mer du låter det bryta igenom, desto mer färgglatt blir livet."

Så jag ska skriva... Jag vill skriva, men inte som ett måste, utan som ett tecken på min frihet; när jag vill och hur jag vill.
Men först vankas städning... (och återvinningsinlämning! WO! HO!)

 

 

Jag tycker hemskt mycket om svenska sommarnätter, när solen inte hinner gå ner förrän den går upp igen.

 

 

WOOOOOOOW. En sådan dag och kväll! 
I rädslan över att stänga dörrar för nya upplevelser genom att inte ha något alls inplanerat under dagen, blev jag knockad av hur denna oplanerade dag tvärtom öppnade dörrar för mig till möten jag aldrig annars skulle hunnit med. Jag lät Gud forma min dag, genom att inte själv forma den på förhand, som små bokstäver i blått Stabilo-bläck i min svarta kalender. 

 

... att man kan fortsätta upptäcka nya saker man inte vet om varandra efter 47 år av vänskap. 

... att det var mindre farligt att vara tonåring förr i tiden och att man upptäckte världen på egen hand (inte med smartphone i hand). 

... att alla har lik i garderoben; oavsett hur mycket man menar att berätta sanningen finns det alltid saker man behåller för sig själv. 

... att varje livsberättelse bara fullt kan förstås av en individ och att det finns lika många tolkningar av min berättelse som det finns personer som lyssnar till den. 

... att man är människa och känner, drömmer, ångrar, behöver och upplever oavsett om man är 22, 24, 52, 57, 65, 74 eller 80, oavsett om man är mamma eller pappa, oavsett om man är barn eller barnbarn. 

... att bäbisar inte ens kom med storken på 50-talet: "De bara dök upp."

... att den som har en mormor, farmor, morfar eller farfar eller en äldre tant eller farbror i sin omgivning vinner massor på att prata med den om livet. Det finns så många berättelser vi missar när vi inte vågar fråga. 

 

... att en enkel paj med rabarber kan bli gudomlig om man strör lite minimarshmellows på. Särskilt passar den kring ett bord nere i ett källarcafé på en kyrka, en tisdagkväll, i sällskap av omkring 8 människor i blandade åldrar under ett samtal som utgår ifrån en nyligen uppspelad dokumentärfilm (exempelvis "Stories We Tell") och glider in på allt från hur samtalet om oralsex lät i den svenska glesbygden under 1950-talet, till blivande hundraåringars promenader på Kinesiska muren och hur den moderna teknologin för människor allt längre ifrån varandra. En åttioårig tants ungdomliga fnissande och en 22-årig kvinnas längtan efter att stänga av mobilen. Ungefär så. Lite grädde till kan också passa utmärkt. Gudomligt, som sagt. 

 

[Här önskar jag att jag hade en bild att lägga upp från kvällen,
men - jag tog aldrig upp mobilen ur fickan.

Hör och häpna! Den behövdes aldrig. Nuet var intressant nog.]

Imorgon ska jag sträcka på mig och tycka om mig själv från djupet av mitt hjärta. 
Ja, redan nu ska jag göra det, men särskilt imorgon när jag är bland folk. 

Det har jag lärt mig av Jenna Hamilton i Awkward. 

 

 

Imorgon ska till och med snygga killar gilla mig. För att jag gillar mig själv.

Nej hörrni.

Nu behöver jag pepp.

Pepplista:
- jag lever

- mina gardiner är mina och fina (de var någon annans, men jag har gjort dem till mina)

- jag har tak över huvudet (praktiskt så här när det är maj och snöar)

- jag är nyduschad. det är sweet. (särskilt när man skjutit upp duschen alldeles för länge)

- jag ska le hela dagen. från-och-med-NU :D

 

Tack. Det var allt för mig! CIAO.

 

PS. Jag tar gärna emot mer pepplistepunkter. Det går trögt att komma på dem själv nämligen...

SMILE!

 

 

 

----------

Jag är så PEPPAD på att livet ska fortsätta hända mig! Det väntar en massa gott, det är jag säker på! Och som Thomas Sjödin sa "Tiden springer inte ifrån dig... den kommer emot dig!" och Gud ska ge mig en framtid och ett hopp! (Jer. 29:11) Amen.

Ja, min rubrik är cheesy, men den är sann. Gud väljer lägga sin skatt i bräckliga lerkärl; trasiga, brustna människor, som du och jag, och genom sprickorna får livets låga lysa igenom. Vi ser helt olika ut. Det enda vi alla har gemensamt är allt vi har sprickor. Sprickorna är inte tomrum. Sprickorna fylls av ljuset ifrån skatten. Bara genom våra sprickor kan livets ljus lysa.

 

Det är vackert och det är livet och i helgen låg fyra bräckliga lerkärl tillsammans på madrasser i en villa i Västerbottens ibland och sken av livets ljus. De delade det vackra; skatten och allt det brustna. 

Jag ville inte gå till kyrkan idag. Hade varken sug eller ork eller humör. Så jag sjönk ner i soffan istället, hoppades på att hitta inspiration där bland soffkuddarna eller kanske under någon av filtarna... Kanske skulle taggen dyka upp och jag skulle komma iväg till på gudstjänst trots allt.

Men eeh, need I tell you I didn't? Soffan liksom tog mig i ett stadigt grepp och jag var fast.
Slog igång datorn istället och fastnade direkt på Spotify som rekommenderade mig att lyssna på ett band jag aldrig hört förr; Luminate heter dom och låten som rekommenderades var denna:

 

 

Welcome to daylight.

Bra början på morgonen ändå.

 

Jag lyssnade vidare, spenderade en timme på bandets Youtube-kanal och började sedan av någon anledning googla tatueringar. I många år har jag varit sugen på något sådant, men jag har aldrig genomfört någon. (Thank GOD för det kan jag känna idag... jag har haft SÅ många "jättejättebra" idéer som kanske ändå inte var så bra). Genom googlandet hittade jag en massa små fina och kanske, kanske dyker det upp en på mig i framtiden trots allt... Hur som helst, 45 minuter till passerade, fyllda av snurrande bland bilderna på Tumblr. Det finns så många sätt att påminna sig om Guds och kärlekens närvaro i vardagen! Jag vill ha en liten, fin, enkel tatuering fylld av inspiration och tro.

 

När jag sedan tänkte att jag borde ta mig i kragen och starta dagen "på riktigt" så klickade jag på ännu en musikvideo på Youtube ("en sista bara, sedan ska jag gå och hänga tvätt!") av ännu en artist jag aldrig hört förr. It's only a mountain hette låten.

 

Och så slog det mig, att där bland soffkuddarna hade jag hittat inspiration och faktiskt också firat gudstjänst. Min egen version av att spendera tid med Gud. Precis som en riktigt bra gudstjänst ska vara.

 

Lyssna på den här låten om du har ett berg som tornar upp sig framför dig (även om du tycker att den är rätt cheesy och glättig och stereotypt lovsångig och kristen och inte alls så där rockig som du skulle vilja ha den och som videostillbildskillens utseende ger dig falska förhoppningar om). Texten i refrängen är värd att lyssna på, på repeat.

 

this is only a mountain, you don't have to find your way around it. tell it to move.

jag vaknade imorse och kände mig som mig.

det var najs. inte helt vanligt.

 

umeå open igår, dallas idag och mer u.o. ikväll - det blir fett!

 

nu ska jag njuta av att känna mig som mig!

 

 

jag är tillbaka på banan igen. det var lite tufft ett tag, men idag går det som på räls. så länge det inte spårar ur så kommer jag kunna hålla ångan uppe. loking forward to destination: summer och en vardag där allt går som tåget! 

 

Jag hade en fantastisk kväll igår; en kväll med nya bekantskaper (kanske till och med nya vänner) och en kväll med skratt i mängder. Vi var nio stycken som åt underbar italiensk mat i en stojig liten restaurang fylld av andra fredagsfirare. Stolarna vi satt på var små, nästan lite surrealistiskt låga, och bordet matchade den nära magiskt barnsliga känslan genom sin litenhet. Kanske var det just storleken på möblerna och att vi liksom satt på en egen nivå i det fullsatta rummet som skapade känslan av en frizon. En egen oas mitt i stimmet. Vi behövde inte anstänga oss för att höras varandra genom myllret av fredagsfirande röster, nej, det var avslappnat och uppsluppet och fredag.

Fyra av oss gick vidare från restaurangen mot biosalongen och det är häftigt hur naturligt det kan kännas att umgås med människor man precis träffat och i en konstellation som aldrig funnits förr. Det var en välsignad kväll som toppade en fin fredag. Jag är så glad och välsignad

 

---------------------

 

 sister hazel - missing you

och ändå saknar jag dig så att det gör ont.
Jag tycker att min glädje kunde få vara starkare än min sorg.