le vent nous portera

jag vill leva ett liv där jag har tid att ta hand om mig själv,
tid att dela med mig av till mina vänner och andra som jag bryr mig om, som en gåva av kärlek,
tid att ha tråkigt, riktigt långtråkigt och händelsefattigt och därigenom tid att låta inspirationen växa ur stillheten,
tid att vila så att jag kan samla energi till att möta livet med tacksamhet och mod,

tid att leva,
tid att vara kär.

 

och jag håller på att inse att tid inte är någonting som jag någonsin kommer få.
tid är någonting jag måste ta.

 

 

 

Kära tappra vänner som klickar in på denna webbadress dagligen i hopp om att något nytt och spännande ska ha publicerats - jag är ledsen att jag gör er besvikna gång på gång.

Som plåster på såren önskar jag att jag kunde lova er mängder av soon-to-be-published rörande bra inlägg, men det kan jag tyvärr inte. Jag kan dock tacka för att ni på detta enkla sätt visar mig uppskattning.
Min blogg är lite som en berg-och-dal-bana (och det är inte för inte som det är min favorit av alla karuselltyper som finns); ibland peakar skrivandet och blogglustan, ibland falnar intresset totalt och då försöker jag acceptera att det får göra det. Precis som livet. Ibland upp. Ibland ner. Ibland upp-och-ner. Ibland l å å å å å n g s s s s a m t. Ibland SNABBT. Ibland *no hands!*. Ibland *greppar-så-hårt-jag-kan-om-säkerhetsställningen-som-för-att-försöka-hålla-kärran-på-banan-fastän-jag-inte-kan-påverka-den-alls*. Ibland ett tjut av skräck. Ibland av förtjusning. Oftast skräckblandad förtjusning. Precis som livet. Total fasansfullt frigörande frihet. 

Den här berg-och-dalbanan åkte jag i maj 2010. Kanske den bästa jag någonsin åkt. Nästan lika bra som livet självt ;) Klicka på 2 min in i videon för att komma till själva åkandet, men - innan du trycker på "Play" - slå på HD-kvalitet och helskärmsläge OCH (viktigast!) när du sett klart videon - slå igen din laptop eller skärmsläck telefonen och njut av att åka med den fetaste rollercoastern av dem alla; LIVET! 

 

 

Sitter på Starbucks på Centralen och slås av hur lite jag vet om människorna omkring mig; den ljuse korthårige och den rödhåriga på stolarna snett mittemot, den blonde i kassan, brunetten som fotar alla prisskyltar och personen med dreads som väntar på sitt kaffe. Och jag slås av hur lite de vet om mig. Ingen av dem vet varifrån jag kommer eller var jag är på väg. Ingen vet att jag spenderat den sista timmen med att hjälpa en nyanländ syrisk familj att boka om sin biljett vidare efter att deras tåg blivit försenat till Stockholm. Inget vet att jag ska ut i obygden till en slottsgård och koppla ifrån mig från internet och telefon och koppla upp mig på direktlinje till mitt inre och Gud i en vecka. Jag vet inte varifrån de kommer eller var de är på väg, eller om de gör en resa som är lik min. 

 

Gud vet. Det är stort. 

WOOOOOOOW. En sådan dag och kväll! 
I rädslan över att stänga dörrar för nya upplevelser genom att inte ha något alls inplanerat under dagen, blev jag knockad av hur denna oplanerade dag tvärtom öppnade dörrar för mig till möten jag aldrig annars skulle hunnit med. Jag lät Gud forma min dag, genom att inte själv forma den på förhand, som små bokstäver i blått Stabilo-bläck i min svarta kalender. 

 

... att man kan fortsätta upptäcka nya saker man inte vet om varandra efter 47 år av vänskap. 

... att det var mindre farligt att vara tonåring förr i tiden och att man upptäckte världen på egen hand (inte med smartphone i hand). 

... att alla har lik i garderoben; oavsett hur mycket man menar att berätta sanningen finns det alltid saker man behåller för sig själv. 

... att varje livsberättelse bara fullt kan förstås av en individ och att det finns lika många tolkningar av min berättelse som det finns personer som lyssnar till den. 

... att man är människa och känner, drömmer, ångrar, behöver och upplever oavsett om man är 22, 24, 52, 57, 65, 74 eller 80, oavsett om man är mamma eller pappa, oavsett om man är barn eller barnbarn. 

... att bäbisar inte ens kom med storken på 50-talet: "De bara dök upp."

... att den som har en mormor, farmor, morfar eller farfar eller en äldre tant eller farbror i sin omgivning vinner massor på att prata med den om livet. Det finns så många berättelser vi missar när vi inte vågar fråga. 

 

... att en enkel paj med rabarber kan bli gudomlig om man strör lite minimarshmellows på. Särskilt passar den kring ett bord nere i ett källarcafé på en kyrka, en tisdagkväll, i sällskap av omkring 8 människor i blandade åldrar under ett samtal som utgår ifrån en nyligen uppspelad dokumentärfilm (exempelvis "Stories We Tell") och glider in på allt från hur samtalet om oralsex lät i den svenska glesbygden under 1950-talet, till blivande hundraåringars promenader på Kinesiska muren och hur den moderna teknologin för människor allt längre ifrån varandra. En åttioårig tants ungdomliga fnissande och en 22-årig kvinnas längtan efter att stänga av mobilen. Ungefär så. Lite grädde till kan också passa utmärkt. Gudomligt, som sagt. 

 

[Här önskar jag att jag hade en bild att lägga upp från kvällen,
men - jag tog aldrig upp mobilen ur fickan.

Hör och häpna! Den behövdes aldrig. Nuet var intressant nog.]

JAG BLIR SÅ UPPRÖRD! UPPRÖRD UPPRÖRD UPPRÖRD UPPRÖRD. 

 

Det har startats ett nytt parti i Sverige. De kandiderar till riksdagen och kallar sig "Kristet värdeparti". 

"Kristet" alltså..? Intressant. 

Samtidigt är partiets viktigaste valfråga att bevara och aktivt återinföra de samhällsstrukturer som bland (mycket) annat innebär att minst 70 000 kvinnor dör och att miljontals andra kvinnor får allvarliga men varje år. De vill göra aborter olagliga.
Att minska mödradödligheten och barnadödligheten är två av FN's åtta milleniemål. Dessa mål har FN's medlemsländer gått med på att aktivt arbeta för att uppnå senast 2015. 13% av de kvinnor som dör i samband med graviditet eller förlossning dör på grund av osäkra, illegala aborter. I Afrika söder om Sahara är den andelen ännu större: 30-40%. Det görs närmare 20 miljoner osäkra aborter varje år. Enligt RFSU dör 1000 kvinnor om dagen till följd av detta. De som utför aborterna är kvinnor som ser aborten som en sista utväg vid en oönskad graviditet och i förskräckligt många fall är graviditeterna är orsakade av att kvinnorna blivit våldtagna.

 

"Abortförbud i ojämställda, ojämlika länder är förmodligen den grövsta formen av dubbelbestraffning mot kvinnor." skriver den kristne socialdemokraten Peter Weiderud i ett VÄLDIGT läsvärt blogginlägg här. Världen är inte jämställd. Sverige är inte ett jämställt land. Vi har, enligt Bibeln, ingen rätt att döma varandra. Därför kan vi inte hävda att det är kristet att förbjuda aborter. 

 

Förstå mig rätt: jag tycker att abortfrågan är viktig och förespråkar inte att man ska abortera foster hur som helst; jag anser verkligen att liv är en gudomlig gåva! Det jag säger är att vi kristna har fått i uppdrag från Gud att ta hand om hans skapelse - att värna alla människors rätt till ett gott liv. Ingen ska längre vara jude eller grek, slav eller fri. Lärljungarna ska dela vad de äger så alla får vad de behöver. Vi ska älska våra nästa. Vi ska inte döma och bestraffa varandra. Vi ska inte kasta den första stenen. 

 

I en värld där ansvaret för barnafödande och -uppfostrande delades lika mellan män och kvinnor, där samtycke var grundvillkor för sex och där levnadsstandarden kunde garantera bästa förutsättningar för att tillgodose alla individers behov skulle den här diskussionen inte finnas. 

 

Vi lever inte i det samhället idag. 

Därför måste vi arbeta för att öka möjligheten till säkra aborter världen över istället för att tabubelägga detta gigantiska problem, i tron att om vi pular in problemen under mattan så kommer de sluta existera. (Kvinnor har i alla tider hittat sätt av avsluta oönskade graviditeter oavsett om de varit på ett säkert sätt eller inte. Problemet kommer kvarstå.) Parallellt med detta måste vi inse att vägen till att minska antalet aborter är genom ökad tillgång till kunskap om sexuella relationer och preventivmedel och - ABSOLUT VIKTIGAST - att se till att män också axlar ansvaret för sexuella relationer och reproduktion!

 

"Kristet värdeparti" är inte ett kristet parti. Det kan, måhända, vara ett parti som utgörs av många kristna personer, men det är inte ett parti som har rätt att ta patent på vad som är en kristen partiståndpunkt eller ej. Jag är kristen och håller ABSOLUT INTE med i detta nybildade partis åsikter. Jag tycker att deras agerande går att jämföra med när USA eller andra länder och grupper för krig "i Guds namn" - och jag blir så ARG. Det är klart att färre kommer till tro när vad som är "kristet" inte längre är vad Jesus talade om:

 

 

-----------------

MINA KÄLLOR:

Om kvinnor, konflikt och våldtäkt: http://www.sakerhetspolitik.se/Hot-och-risker/Konflikter/Kvinnor-fred-och-sakerhet/ 

Om FN's milleniemål: http://www.globalis.se/Statistik/FN-s-millenniemaal

Om vikten av tillgång till säkra aborter: http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Externt-material/dialog-for-forondring-2010.pdf?epslanguage=sv

Om det parti som smutsar ner Jesus namn genom icke-kristna metoder: http://www.kristnavardepartiet.se  

Enligt planen vankades det bastukväll i kväll, men ibland går inte allt enligt planen. 

 

Jag har varit uppe sedan 04:10 för jobbets skull och när det började lida mot dags-för-packning-av-bastugrejer kände jag hur hela kroppen stretade emot, trots det bastusug jag burit på så länge. Jag hamnade på soffan istället. Där har jag filosoferat och pratat med Gud, tagit hand om min mage och fascinerats av dammet som stilla dalat genom solstrålarna i vardagstummet. 

I mina funderationer slog tanken mig att mitt känslomässiga tillstånd just nu präglas av rastlöshet, längtan efter nytt, men också av slitenhet och nästäppa. Nästäppa? Ja, nästäppa. Nästäppa på så vis att jag inte riktigt känner alla goda dofter och all glädje som ligger i luften. Jag är liksom lite numb. Det är en nästäppa som är en rest av en djup och långdragen influensa, men som också pekar mot bättre tider. 

För att kurera min känslomässiga förkylning krävs tålamod; jag måste orka ligga kvar i soffan lite till, inte kasta mig ut i hetluften direkt, utan vänta tills nästäppan helt släppt, så jag inte åker på ett bakslag och blir sängliggande igen. 

Men det är svårt. Sådär som det klassiska scenariot när man är för frisk för att sjukanmäla sig, men för sjuk för att gå till skolan... 

 

Bastu är tyvärr farligt om man har en förkylning i kroppen, så det var kanske bra att jag stannade hemma... om nu det gäller även för känslomässiga förkylningar det vill säga.?

Ja, min rubrik är cheesy, men den är sann. Gud väljer lägga sin skatt i bräckliga lerkärl; trasiga, brustna människor, som du och jag, och genom sprickorna får livets låga lysa igenom. Vi ser helt olika ut. Det enda vi alla har gemensamt är allt vi har sprickor. Sprickorna är inte tomrum. Sprickorna fylls av ljuset ifrån skatten. Bara genom våra sprickor kan livets ljus lysa.

 

Det är vackert och det är livet och i helgen låg fyra bräckliga lerkärl tillsammans på madrasser i en villa i Västerbottens ibland och sken av livets ljus. De delade det vackra; skatten och allt det brustna. 

"are you ready?" sjöng dylan för mig där jag grät i soffan efter att du gått.

jag älskar dig, så det här gör ont, men tom fletcher satte ord på mina känslor och sjöng:
"i think i'm ready - i HOPE i'm ready, for something new."

och jag tror jag är redo. så redo jag någonsin kommer kunna bli. idag var början på något nytt för mig. så det så.

closure.

Jag ville inte gå till kyrkan idag. Hade varken sug eller ork eller humör. Så jag sjönk ner i soffan istället, hoppades på att hitta inspiration där bland soffkuddarna eller kanske under någon av filtarna... Kanske skulle taggen dyka upp och jag skulle komma iväg till på gudstjänst trots allt.

Men eeh, need I tell you I didn't? Soffan liksom tog mig i ett stadigt grepp och jag var fast.
Slog igång datorn istället och fastnade direkt på Spotify som rekommenderade mig att lyssna på ett band jag aldrig hört förr; Luminate heter dom och låten som rekommenderades var denna:

 

 

Welcome to daylight.

Bra början på morgonen ändå.

 

Jag lyssnade vidare, spenderade en timme på bandets Youtube-kanal och började sedan av någon anledning googla tatueringar. I många år har jag varit sugen på något sådant, men jag har aldrig genomfört någon. (Thank GOD för det kan jag känna idag... jag har haft SÅ många "jättejättebra" idéer som kanske ändå inte var så bra). Genom googlandet hittade jag en massa små fina och kanske, kanske dyker det upp en på mig i framtiden trots allt... Hur som helst, 45 minuter till passerade, fyllda av snurrande bland bilderna på Tumblr. Det finns så många sätt att påminna sig om Guds och kärlekens närvaro i vardagen! Jag vill ha en liten, fin, enkel tatuering fylld av inspiration och tro.

 

När jag sedan tänkte att jag borde ta mig i kragen och starta dagen "på riktigt" så klickade jag på ännu en musikvideo på Youtube ("en sista bara, sedan ska jag gå och hänga tvätt!") av ännu en artist jag aldrig hört förr. It's only a mountain hette låten.

 

Och så slog det mig, att där bland soffkuddarna hade jag hittat inspiration och faktiskt också firat gudstjänst. Min egen version av att spendera tid med Gud. Precis som en riktigt bra gudstjänst ska vara.

 

Lyssna på den här låten om du har ett berg som tornar upp sig framför dig (även om du tycker att den är rätt cheesy och glättig och stereotypt lovsångig och kristen och inte alls så där rockig som du skulle vilja ha den och som videostillbildskillens utseende ger dig falska förhoppningar om). Texten i refrängen är värd att lyssna på, på repeat.

 

this is only a mountain, you don't have to find your way around it. tell it to move.

Ännu en gång klickar jag upp min egen blogg i browsern och hoppas få läsa ett nytt inlägg. Jag gör det liksom i hoppet om att den magiskt skulle ha uppdaterats och dokumenterat vad som hänt i mitt liv på senaste, mina tankar och funderingar från de senaste dagarna, och jag känner alltid ett litet sting av besvikelse när rubriken "gansterfamiljen firar b-day" fyller sidan för fjärde dagen (och 17:e sidvisningen) i rad - "Borde det inte ha hänt något nytt här by now..?"

 

Det säger ju sig självt att bloggen inte uppdateras om jag själv inte står för den uppdateringen och om den på något magiskt sätt skulle kunna göra det så skulle jag nog, egentligen, inte vilja att den gjorde det heller. Det är ändå min blogg och det är jag som väljer vad jag ska göra av den.

Problemet är bara det att det kommer perioder i mitt liv när dagarna är fyllda av händelser och tankar och funderingar som jag skulle vilja dokumentera, men där skrivsuget/orken/tiden/någon annan anledning att ta sig i kragen och skriva, inte infinner sig. Lite så har det varit i veckan.

 

Jag har klivit upp 05:00 för att jobba, åkt tåg med trevliga resenärer och trevlig personal,
suttit i timmar på universitetsbiblioteket och pluggat (för att jag varit för snål för att köpa kurslitteraturen),
övat mig i att vila (fantastiskt svårt) med varierande resultat,
skolkat från en grupparbetesträff - inte för att jag var sjuk eller trött, utan för att jag bara gick på känsla ("Bra jobbat!" sa min pappa om det, "Skolka, det är det bra att du lär dig göra!"),
sprungit in i den person som (till mångt och mycket) blev min räddning under gymnasiet och ätit spontanlunch med honom och hans kompis på Kafé Station (mitt andra hem),

gått på lektioner och trots allt tagit tag i det där grupparbetet,
dejtat min mor över en cappuccino på järnvägsstationen,

racercyklat genom kvällen till körövning, shakeat och sjungit och sedan blivit så illamående att jag lagt mig i en kyrkbänk och sedan fått skjuts hem till sängen,

ätit fantastisk paj och pizza och våfflor osv. osv. osv.,

träffat psykolog, varit på omtumlande jobbmöte, tagit hand om en nerkissad kund på jobbet (woopwoop) och somnat i soffan av trötthet, men med ett leende på läpparna.

Ja, du ser ju... och här emellan har jag tänkt en massa fantastiska och ofantastiska tankar som kanske hade behövt få utlopp, men inte riktigt fått det. 

Hur som helst. Vad vill jag säga med det här?

Kanske att alla händelser inte måste dokumenteras för att ha ägt rum? Kanske att mina minnen är mina oavsett om de finns i cyberspace eller inte? Kanske att jag är ansvarig för min egen blogg och att om jag vill se förändring, så är det jag själv som måste stå för den? Kanske föregående poäng, med en snygg hint om att det också gäller i livet (i sann be the change you want in your life-stil)? Kanske att livet ibland kommer emellan? 

Eller kanske ville jag bara ha en ny rubrik att läsa nästa gång jag skriver "lazypunk.blogg.se" i addressfältet i webbläsaren...

 

jag är tillbaka på banan igen. det var lite tufft ett tag, men idag går det som på räls. så länge det inte spårar ur så kommer jag kunna hålla ångan uppe. loking forward to destination: summer och en vardag där allt går som tåget! 

 

Att för hundrafemtielfte gången stoppa impulsen att skicka ett sms innehållande ett hjärta, mitt hjärta, för att jag har hört att det står skrivet att jag ska bevara mitt hjärta framför allt och inte kasta pärlor åt svin. Från mitt hjärta utgår livet. Det kan jag inte bara impulsskicka iväg. 

 

(Och - att ta engrammare smärtstillande på rad eftersom de slutar verka på grund av en visdomstand från avgrunden. Party.)

Det har snurrat vinyler på min LP-spelare idag. Jag har druckit te och sorterat mina LP- och CD-skivor i bokstavsordning.

En av mina morbröder och jag har sedan snart 10 år tillbaka haft en särskild relation med tack vare vårt delade intresse för musik. Min mamma har sex syskon och denna morbror hade länge varit lite grann av "en i mängden", tills jag en dag hittade ett foto av hans säng - TÄCKT i Bob Dylan-grejer! Allt ifrån skivor av alla sorter till biografier, sångböcker och liveinspelade filmer! Plötsligt förstod jag att den gitarr och de notställ som alltid varit i vägen när jag och mina kusiner velat leka kurragömma gömma i hans hus kanske var mer än bara i vägen. Jag förstod också att den där konstiga metallställningen i hans bokhylla som påminde mig om mardrömstandställningen kanske hade något att göra med munspelet som låg bredvid...

 

Efter denna upptäkt har jag ofta gett honom musikrelaterade julklappar och presenter och han har lånat ut skivor till mig och för två veckor sedan ringde han och sa:
"Alltså, jo, ja ha ju beställt 'n samlingbox ve Dylangrejer å, ja, he varl ju som dumt å ha dubbletter utå en massa skiver, så ja had tänkt... jao, sku du eller dina brorser villa ha nått utav 'e?"

Eh, JA.

Var det ens en fråga?

Den där biten om mina bröder ignorerade jag totalt (Förlåt! Ni kan få komma hit och lyssna... ) och paxade allt själv och tack vare en fantastisk lokförare som ville göra ett extra stopp lyckades vi leverera allt gratis över en 11 mils sträcka efter bara någon dag.

I leveransen ingick en bonus - och vilken bonus sedan! Min underbara morbror skänkte mig inte bara 40 CD-skivor och 28 LP-skivor, utan också hans gamla skivspelare med förstärkare och högtalare och ALLT. WAAAH! Igår var jag och Emma på PMU och köpte en möbel att ställa allt i och nu passar det så fint in i inredningen att det ser ut som att det alltid funnits där, men den här gåvan kommer jag sent glömma.

 

Och på tal om givmildhet: 

Under den facebookfasta jag har just nu är mitt mål att läsa lite om Jesus liv varje dag, fram till påsk. Idag läste jag ur Matteus glädjebudskap och så hände något coolt precis när jag läste följande kapitel:

 

EXAKT samtidigt som jag läste vers 12 byttes det nämligen spår på LP-skivan som snurrade och följande låt gick igång:

Don’t wanna touch nobody, don’t wanna be touched
Don’t wanna hurt nobody, don’t wanna be hurt
Don’t wanna treat nobody like they was dirt

But if you do right to me, baby
I’ll do right to you, too
Ya got to do unto others
Like you’d have them, like you’d have them, do unto you

Vad är oddsen?

Jag har sjukskrivit mig från jobbet. Igen.
Min mage är en ballong och mina ögon är fyllda av tårar. Att ringa och säga att jag inte kan jobba är att erkänna att jag inte är frisk och kry. Det är att låta sjukdomen (som jag hatar att kalla det, för att det känns så definitivt, oförhandlingsbart på något vis)... det är att låta ohälsan styra över mina val och över mitt liv. Jag vill inte bli styrd.

Men så läste jag följande text:

Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp.

från Kolosserbrevet och kom att tänka på det här med kroppen: Allt i kroppen hänger ihop. Hela kroppen utgör ett. En enhet. En helhet. Alla delar är viktiga och är en del av kroppen inte frisk, så är hela kroppen inte frisk.

 

Om min mage inte är frisk nog att jobba, kan jag då vara frisk nog att jobba?
Jag har många gånger svarat JA på den frågan. Varför? Av samma anledning som att jag ofta pratar om min mage som en individ:
"Min mage mår inte bra idag."
"Min mage lever sitt eget lilla liv."
"Min mages katarr är sämre än på ett bra tag."
"Min mage skulle behöva en läkartid, hoppas hen ringer och bokar en snart."
"Min mage tänkte stanna hemma från skolan idag. Jag  däremot tänker gå dit. Vi får väl återförenas i eftermiddag helt enkelt." (Nåja. Men du fattar grejen.)

När jag tänker så här ljuger jag så mycket för mig själv att jag har en tendens att tro att det faktiskt är så här det funkar. Jag tror att jag kan separera min mage och min kropp från mitt jag, från mitt väsen, från min ande, men Maja: Stopp! DIN KROPP ÄR EN DEL AV DIG. NI ÄR OSKILJBARA. Deal with it!

 

I sitt första brev till de nykristna som bodde i Korinth skriver en klok man vid namn Paulus om hur vi människor hör ihop med varandra, oavsett vi gillar det eller ej. Han skriver om hur alla behövs och att varenda en är lika viktig för att kroppen ska bli en helhet, oavsett vilken "kroppsdel" vi är. Han skriver också att:

Motvilligt (ytterst motvillgt) måste jag idag erkänna att han har rätt även när det gäller vår fysiska kropp. Om magen inte är tillräckligt frisk för att jobba, då är inte resten av kroppen det heller. Det innebär att jag inte är tillräckligt frisk för att för jobba. Vilket i sin tur innebär att jag måste erkänna mig slagen av ohälsan...

 

... eller - måste jag det? Om jag läser vidare i första Korinthierbrevet (12:26) så står det:

"Blir en [kropps]del hedrad, så glädjer sig också alla de andra."

Intressant! Om jag alltså väljer att se min sjukskrivning som en handling som sätter magen främst (och inte låtsaskroppsdelen tjurskallen den här gången) och alltså hedrar den genom att ge den extra vila, så är det ingen som slagit mig. Jag behöver inte erkänna mig slagen, utan har behållit kontrollen och gjort ett medvetet val för att ta hand om hela mig.
Jag har inte tvingats till någonting. Jag har valt min egen hälsa framför pengarna det skulle ge att jobba. Kanske är det någonstans i det beslutet man också kan hitta ovannämnda frid. Håller tummarna för det!

 

Idag är det fettisdag och jag firar med semmel... (semel? semla? SEMLAFIKA? Nej. Semmelfika.) semmelfika tillsammans med ett gäng fina klasskompisar. Jag är så glad att jag till slut börjat tycka om semlor på riktigt efter en uppväxt av att ha ätit dem mer för att det hör till än för att jag verkligen tyckt om det. Wunderbar!

 

När jag häromdagen såg fram emot denna fettisdag som den dag då man ÄNTLIGEN får börja äta semlor, men så slog det mig att faktum är att det ju är SISTA dagen man får äta. Fettisdagen är ju nämligen en fet-tisdag för att man förr laddade upp inför den stundande fastan denna dag.

Jag blev inspirerad av detta och har bestämt mig för att också fasta! Men på grund av min nyfunna kärlek till semlor, tänkte jag fasta från något annat än mat.

 

Poängen med min fasta är att välja bort något som utgör ett hinder för mig i min relation med mig själv och min relation med Gud. Under 40 dagar väljer jag därför bort facebook.
Precis som att man, när man fastar ifrån mat, inte helt svälter sig har jag också vissa undantag där jag får logga in på facebook, exempelvis för att ta del av en grupp för skolarbetesplanering.

Jag är sjukt taggad på att sluta logga in på ren reflex varje gång jag får en stund över. De stunder jag nu får över ska få bli just _över_. De stunder av väntan som jag fyllt ut med ett scrolla i facebookflödet ska få bli stunder av väntan. De stunder av läggdags, "men vänta, jag ska bara snabbt logga in..." ska få bli stunder av läggdags. Det kommer bli en utmaning, men det ska också en fasta vara. Det är dags att omprioritera och välja bort det som blivit "för mycket av det goda". Den dagen semlor blir för "mycket av det goda" för mig (må det dröja lääääääänge), så  kanske jag väljer bort dem för ett tag också... men för nu: dags att prioritera umgänge med mig själv framför umgänge med facebook fram till påsk!

Vad skulle du kunna välja bort?

Det finns SÅ mycket här i världen som inspirerar mig. Som får mig att glömma mitt eget illamående (som placerat mig i soffläge idag, mot min vilja) och istället fyller mig med tankar och idéer om hur vår värld och gemenskap skulle kunna se ut!

Jag tror att vi människor är skapade för att älska varandra och ära och ta hand om den skapelse vi har fått ta emot som en gudomlig gåva. (Rom. 13:9-10, 1 Mos. 16f, Ps. 115:6) En gång i tiden var vi ganska bra på det och följande dokumentär är ett fint exempel:

 

Idag går det mindre bra:

 

Samtidigt finns det många som kämpar för en kärleksfullare värld:

Och det finns många som framgångsrikt har gjort världen kärleksfullare och ställt krav på att alla människor har samma rättigheter:

 

 

Allt det här inspirerar mig! Ta dig tid att se i alla fall något av det jag länkat här och inspireras du med!
Kärlekens kraft övervinner ALLT (1 Kor. 13: 4-8, 13) och är supermäktig att bli uppfylld av!
Tillsammans kan vi ge all orättvisa en PUNCH IN THE FACE!

 

Framför allt som skall bevaras, må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. 

 

Det tjuter fortfarande i öronen efter gårdagens konsert och det kanske är dumt, men jag gillar det. Det hör liksom till. (Okej - att det fortfarande tjuter 24 timmar efter konsertens slut är väl kanske att ta i. Tinnitusvarning. Men jag väljer att inte tänka på det just nu.)

Konserten var Liselottes och det var en konsert utan dess like. Bandet var makalöst bra och att veta att min kära vän och idol satt ihop hela tjottaballongen som projekt på musikerutbildningen på Dalkarlaså Folkhögskola var stort och mäktigt att inse, men det var också så himla hon; så himla bra. 

 

De kallade konserten "Show Some Enthusiasm" och om den var något utan dess like i musikväg, så har den här veckan varit något utan dess like i förkylningsväg för mig. 

Jag har legat FULLSTÄNDIGT däckad i feber från natten mot tisdag tills igår, då jag gav mig den på att jag skulle iväg och visa MÄNGDER av entusiasm och njuta av livemusiken.

Sagt och gjort - ett par 1-grammare med febernedsättande senare tog jag mig iväg. Jag hade bönat och bett till Gud om att han skulle låta mig orka och "he who asks shall recieve", så jag tackar Gud till 100% för att jag mådde så pass bra att jag verkligen kunde njuta av allt!

 

Och alla! Många av se finaste människorna jag vet delade kvällen med mig. Tillsammans hade vi bestämt att vi också skulle träffas ikväll igen och passa på att umgås när vi alla, för en gångs skull, befann oss på samma ort. Supertaggad och entusiasmerad gick jag och lade mig igår och jag hade glömt veckans hälsobekymmer. 

 

Tills jag vaknade.

12,5 timme senare.

I feber.

Som alla andra mornar denna vecka. 

Jag hamnade snabbt i soffläge för att superkurera mig och bli frisk lagom till kvällen.

 

Så lät planen i alla fall. Men när febern bara steg och ögonen värkte som stryk och mina dunderpiller från gårdagen inte var riktigt lika dundriga idag, så tvingades jag, med tårar i hela fejset inse att entusiasmen inte klarar sig helt ensam. Det måste finnas kraft nog för att visa entusiasmen också. Gör det inte det, så får man tänka om. 

Ikväll tänkte jag om, trots att det tog emot, och visade min entusiasm genom ett par telefonsamtal till de fina jag velat träffa och peppade dem att dela en underbar kväll ihop i alla fall. Jag sa "jag ska vara hemma", grät en skvätt av glädje över att ha dem, sorg över att inte vara med och trötthet på grund av en utmattande vecka. Och i min ensamhet i lägenheten hörde jag så suset i öronen, tjutet från gårdagen och mindes glädjen och entusiasmen som fyllt mig då. 

 

Ikväll har jag vilat för att ge rum för den kraft som jag ska använda för att uttrycka min entusiasm.