le vent nous portera

Jag har sjukskrivit mig från jobbet. Igen.
Min mage är en ballong och mina ögon är fyllda av tårar. Att ringa och säga att jag inte kan jobba är att erkänna att jag inte är frisk och kry. Det är att låta sjukdomen (som jag hatar att kalla det, för att det känns så definitivt, oförhandlingsbart på något vis)... det är att låta ohälsan styra över mina val och över mitt liv. Jag vill inte bli styrd.

Men så läste jag följande text:

Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp.

från Kolosserbrevet och kom att tänka på det här med kroppen: Allt i kroppen hänger ihop. Hela kroppen utgör ett. En enhet. En helhet. Alla delar är viktiga och är en del av kroppen inte frisk, så är hela kroppen inte frisk.

 

Om min mage inte är frisk nog att jobba, kan jag då vara frisk nog att jobba?
Jag har många gånger svarat JA på den frågan. Varför? Av samma anledning som att jag ofta pratar om min mage som en individ:
"Min mage mår inte bra idag."
"Min mage lever sitt eget lilla liv."
"Min mages katarr är sämre än på ett bra tag."
"Min mage skulle behöva en läkartid, hoppas hen ringer och bokar en snart."
"Min mage tänkte stanna hemma från skolan idag. Jag  däremot tänker gå dit. Vi får väl återförenas i eftermiddag helt enkelt." (Nåja. Men du fattar grejen.)

När jag tänker så här ljuger jag så mycket för mig själv att jag har en tendens att tro att det faktiskt är så här det funkar. Jag tror att jag kan separera min mage och min kropp från mitt jag, från mitt väsen, från min ande, men Maja: Stopp! DIN KROPP ÄR EN DEL AV DIG. NI ÄR OSKILJBARA. Deal with it!

 

I sitt första brev till de nykristna som bodde i Korinth skriver en klok man vid namn Paulus om hur vi människor hör ihop med varandra, oavsett vi gillar det eller ej. Han skriver om hur alla behövs och att varenda en är lika viktig för att kroppen ska bli en helhet, oavsett vilken "kroppsdel" vi är. Han skriver också att:

Motvilligt (ytterst motvillgt) måste jag idag erkänna att han har rätt även när det gäller vår fysiska kropp. Om magen inte är tillräckligt frisk för att jobba, då är inte resten av kroppen det heller. Det innebär att jag inte är tillräckligt frisk för att för jobba. Vilket i sin tur innebär att jag måste erkänna mig slagen av ohälsan...

 

... eller - måste jag det? Om jag läser vidare i första Korinthierbrevet (12:26) så står det:

"Blir en [kropps]del hedrad, så glädjer sig också alla de andra."

Intressant! Om jag alltså väljer att se min sjukskrivning som en handling som sätter magen främst (och inte låtsaskroppsdelen tjurskallen den här gången) och alltså hedrar den genom att ge den extra vila, så är det ingen som slagit mig. Jag behöver inte erkänna mig slagen, utan har behållit kontrollen och gjort ett medvetet val för att ta hand om hela mig.
Jag har inte tvingats till någonting. Jag har valt min egen hälsa framför pengarna det skulle ge att jobba. Kanske är det någonstans i det beslutet man också kan hitta ovannämnda frid. Håller tummarna för det!