Jag är konstigt peppad på livet och framtiden och opeppad på C-uppsats och lingvistikkurs och att cykla till skolan. Vill helst skita i allt sådant. Gå på promenad i vårsolen, kanske åka på en liten road trip, fara och springa, sätta mig i en snödriva mot en solvägg och dricka varm choklad. Vädret liksom ropar ut mig till allt jag skulle kunna göra istället för att sätta tänderna i att skriva 25 sidor vetenskaplig uppsats på franska. Jag vill resa. Prata med Emma. Läsa bok på balkongen, med dunjacka och solglasögen. Inreda en lägenhet som är min. Vandra i berg. Jag känner en så förunderlig blandning mellan uppgivenhet och hopp, missmod och pepp. Om 38 minuter måste jag vara på skolan. Ska försöka spränga in lite sol och frisk luft, in i pluggdimman. Wiho
Jag sitter i pyjamas. Hyn är oljig och full av rester av det smink jag inte orkade tvätta bort igår. Alldeles strax kommer solens strålar börja värma upp luften i lägenheten till en klibbig, syrefattig kvalmig temperatur, men ännu ett tag kan jag ha persiennen uppe och balkongdörren på vid gavel. Jag har inte kommit längre än till soffan, trots att jag klev upp innan nio. Håret är otvättat. Magen är full av lättsaltade chips och den putar ut. T-shirten har åkt upp, så det är en glipa mellan den och pyjamasshorten. Jag mår lite illa. Klockan är nog egentligen half past hungry. Om en och en halv timme börjar jag jobba.
Jag har ett obesvarat sms i min inkorg. Ett ignorerat meddelande på facebook. (Paus. Hittar chipsrester i naveln.)
Min kropp är utsträckt som ett utropstecken, men i huvudet hakar tankarna ihop sig. Frågetecken.
Tiden får räta ut dem. Tiden får svara på meddelandena. Tiden får tvätta mitt hår och mitt ansikte. Tiden får byta mina kläder. Allt har sin tid.
Nu ska jag omfamna sunkigheten och melankolin, för jag vet att det kommer bättre tider.
- mina gardiner är mina och fina (de var någon annans, men jag har gjort dem till mina)
- jag har tak över huvudet (praktiskt så här när det är maj och snöar)
- jag är nyduschad. det är sweet. (särskilt när man skjutit upp duschen alldeles för länge)
- jag ska le hela dagen. från-och-med-NU :D
Tack. Det var allt för mig! CIAO.
PS. Jag tar gärna emot mer pepplistepunkter. Det går trögt att komma på dem själv nämligen...
SMILE!
----------
uppdatering 16:43
Jag är så PEPPAD på att livet ska fortsätta hända mig! Det väntar en massa gott, det är jag säker på! Och som Thomas Sjödin sa "Tiden springer inte ifrån dig... den kommer emot dig!" och Gud ska ge mig en framtid och ett hopp! (Jer. 29:11) Amen.
Det är ett monster som stör min sömn, som stör min vakna tid och som skulle störa allt däremellan om det funnits något däremellan. Det är ett monster som gör att jag mår illa större delen av min vakna tid, ibland mer, ibland mindre, men sällan inte alls. Monstret i magen får ibland för sig att riva mig i tarmarna eller blåsa upp sig till en ballong, så att allt liksom måste töjas ut. Som tur är tycker monstret om mat (dock inte kaffe eller för mycket socker), så maten får jag stoppar i mig får jag behålla, och jag har lärt mig äta för att jag behöver det, snarare än att aptiten säger åt mig att mat är gott.
Jag är ganska bra kompis med monstret i magen. Jag har liksom tvingats bli det. (Försöker dock bli av med det... men säg inget till monstret om det, då kanske hen blir sur!) Jag brukar tänka att om jag ibland låter det bestämma vad vi ska göra, så kanske jag också får bestämma ibland. Sådana gånger biter jag i det sura äpplet och sjukanmäler mig från mina planer. Andra gånger biter jag ihop, bestämmer mig för att inte lyssna, sväljer ett piller eller två och följer mina planer. Monstret ska inte få stoppa mig!
Idag säger planerna att jag har ett PM att skriva och ett seminarie att gå gå. Monstret säger något annat och jag har inte bestämt än om jag ska följa planen eller monstret. Hur det än är så är jag less.
Less.
Och det värsta är när jag inser att jag kanske måste lyssna på monstret ännu oftare för att bli av med det... "Hej monster. Vill du bli min bästa vän?" Uh.
Jag ville inte gå till kyrkan idag. Hade varken sug eller ork eller humör. Så jag sjönk ner i soffan istället, hoppades på att hitta inspiration där bland soffkuddarna eller kanske under någon av filtarna... Kanske skulle taggen dyka upp och jag skulle komma iväg till på gudstjänst trots allt.
Men eeh, need I tell you I didn't? Soffan liksom tog mig i ett stadigt grepp och jag var fast. Slog igång datorn istället och fastnade direkt på Spotify som rekommenderade mig att lyssna på ett band jag aldrig hört förr; Luminate heter dom och låten som rekommenderades var denna:
Welcome to daylight.
Bra början på morgonen ändå.
Jag lyssnade vidare, spenderade en timme på bandets Youtube-kanal och började sedan av någon anledning googla tatueringar. I många år har jag varit sugen på något sådant, men jag har aldrig genomfört någon. (Thank GOD för det kan jag känna idag... jag har haft SÅ många "jättejättebra" idéer som kanske ändå inte var så bra). Genom googlandet hittade jag en massa små fina och kanske, kanske dyker det upp en på mig i framtiden trots allt... Hur som helst, 45 minuter till passerade, fyllda av snurrande bland bilderna på Tumblr. Det finns så många sätt att påminna sig om Guds och kärlekens närvaro i vardagen! Jag vill ha en liten, fin, enkel tatuering fylld av inspiration och tro.
När jag sedan tänkte att jag borde ta mig i kragen och starta dagen "på riktigt" så klickade jag på ännu en musikvideo på Youtube ("en sista bara, sedan ska jag gå och hänga tvätt!") av ännu en artist jag aldrig hört förr. It's only a mountain hette låten.
Och så slog det mig, att där bland soffkuddarna hade jag hittat inspiration och faktiskt också firat gudstjänst. Min egen version av att spendera tid med Gud. Precis som en riktigt bra gudstjänst ska vara.
Lyssna på den här låten om du har ett berg som tornar upp sig framför dig (även om du tycker att den är rätt cheesy och glättig och stereotypt lovsångig och kristen och inte alls så där rockig som du skulle vilja ha den och som videostillbildskillens utseende ger dig falska förhoppningar om). Texten i refrängen är värd att lyssna på, på repeat.
this is only a mountain, you don't have to find your way around it. tell it to move.
Jag hade en fantastisk kväll igår; en kväll med nya bekantskaper (kanske till och med nya vänner) och en kväll med skratt i mängder. Vi var nio stycken som åt underbar italiensk mat i en stojig liten restaurang fylld av andra fredagsfirare. Stolarna vi satt på var små, nästan lite surrealistiskt låga, och bordet matchade den nära magiskt barnsliga känslan genom sin litenhet. Kanske var det just storleken på möblerna och att vi liksom satt på en egen nivå i det fullsatta rummet som skapade känslan av en frizon. En egen oas mitt i stimmet. Vi behövde inte anstänga oss för att höras varandra genom myllret av fredagsfirande röster, nej, det var avslappnat och uppsluppet och fredag.
Fyra av oss gick vidare från restaurangen mot biosalongen och det är häftigt hur naturligt det kan kännas att umgås med människor man precis träffat och i en konstellation som aldrig funnits förr. Det var en välsignad kväll som toppade en fin fredag. Jag är så glad och välsignad
---------------------
sister hazel - missing you
"tänk att han är död för dig. han som var han som du var med."
och ändå saknar jag dig så att det gör ont. Jag tycker att min glädje kunde få vara starkare än min sorg.
Mitt domännamn till trots är jag inte alltför lazy. Har snarare en historia av motsatsen, men jobbar numera medvetet för att dra ner på "görandet" och öka "varandet".
Jag är 24 år och tackar Gud för varje dag jag får, lättsam som tung.
Just nu läser jag Kandidatprogrammet i Språk (inriktning Freds- och Konfliktstudier) vid Umeå Universitet och därför tänkte jag gå emot allt vad svensklärare sagt mig om stil och skrivande och börja varje kommande mening med "Jag". Bara för att jag kan:
Jag äter vegetariskt av moraliska och ekologiska skäl.
Jag lyssnar på: bra musik (så klart), mest av typen soul/motown, indierock och -pop. Jag är lite rädd för radiohits...
Jag brinner för att älska mina medmänniskor, precis som Jesus.
Jag tycker om socialism.
Jag drömmer om att leva internationellt och utan materiella tvång. Jag vill leva ett aboriginal life i (/utanför) en överteknologisk värld. Helst
