jag har ett monster i magen
Livet är SÅ BRA på SÅ MÅNGA sätt,
men jag har ett monster i magen.
Det är ett monster som stör min sömn, som stör min vakna tid och som skulle störa allt däremellan om det funnits något däremellan. Det är ett monster som gör att jag mår illa större delen av min vakna tid, ibland mer, ibland mindre, men sällan inte alls. Monstret i magen får ibland för sig att riva mig i tarmarna eller blåsa upp sig till en ballong, så att allt liksom måste töjas ut. Som tur är tycker monstret om mat (dock inte kaffe eller för mycket socker), så maten får jag stoppar i mig får jag behålla, och jag har lärt mig äta för att jag behöver det, snarare än att aptiten säger åt mig att mat är gott.
Jag är ganska bra kompis med monstret i magen. Jag har liksom tvingats bli det. (Försöker dock bli av med det... men säg inget till monstret om det, då kanske hen blir sur!) Jag brukar tänka att om jag ibland låter det bestämma vad vi ska göra, så kanske jag också får bestämma ibland. Sådana gånger biter jag i det sura äpplet och sjukanmäler mig från mina planer. Andra gånger biter jag ihop, bestämmer mig för att inte lyssna, sväljer ett piller eller två och följer mina planer. Monstret ska inte få stoppa mig!
Idag säger planerna att jag har ett PM att skriva och ett seminarie att gå gå. Monstret säger något annat och jag har inte bestämt än om jag ska följa planen eller monstret.
Hur det än är så är jag less.
Hur det än är så är jag less.
Less.
Och det värsta är när jag inser att jag kanske måste lyssna på monstret ännu oftare för att bli av med det... "Hej monster. Vill du bli min bästa vän?" Uh.
