känslomässigt förkyld
Enligt planen vankades det bastukväll i kväll, men ibland går inte allt enligt planen.
Jag har varit uppe sedan 04:10 för jobbets skull och när det började lida mot dags-för-packning-av-bastugrejer kände jag hur hela kroppen stretade emot, trots det bastusug jag burit på så länge. Jag hamnade på soffan istället. Där har jag filosoferat och pratat med Gud, tagit hand om min mage och fascinerats av dammet som stilla dalat genom solstrålarna i vardagstummet.
I mina funderationer slog tanken mig att mitt känslomässiga tillstånd just nu präglas av rastlöshet, längtan efter nytt, men också av slitenhet och nästäppa. Nästäppa? Ja, nästäppa. Nästäppa på så vis att jag inte riktigt känner alla goda dofter och all glädje som ligger i luften. Jag är liksom lite numb. Det är en nästäppa som är en rest av en djup och långdragen influensa, men som också pekar mot bättre tider.
För att kurera min känslomässiga förkylning krävs tålamod; jag måste orka ligga kvar i soffan lite till, inte kasta mig ut i hetluften direkt, utan vänta tills nästäppan helt släppt, så jag inte åker på ett bakslag och blir sängliggande igen.
Men det är svårt. Sådär som det klassiska scenariot när man är för frisk för att sjukanmäla sig, men för sjuk för att gå till skolan...
Bastu är tyvärr farligt om man har en förkylning i kroppen, så det var kanske bra att jag stannade hemma... om nu det gäller även för känslomässiga förkylningar det vill säga.?
