Den här helgen väljer jag bort stan och studentlivet och väljer lugnet i Gamla Vänkan. Här ska jag få spendera tid med någon jag hemskt sällan tar mig tid för och jag har sett fram emot det ända sedan det blev bestämt för ett par veckor sedan.
När vardagstempot är så högt att jag liksom inte hinner välja in att umgås med de jag bryr mig mest om, så måste jag lära mig att PALLNITA, stanna upp och fundera på var jag är på väg och varför jag rusar framåt... Det gör jag idag; pallnitar och väljer att parkera vid sidan av vägen för att vänta in den person som ska få åka med mig på min väg genom livet. Den som jag behöver ta med mig hela vägen, oavsett om det är racerföre eller trafikstockning.
Följande sms får - väldigt passande - rama in den tanken och taggen:
Jag har jobbat idag, sett solen gå upp över västerbottens vidder genom tågfönstret.
Jag har också tagit mig i kragen och träffat läkare för att få hjälp att bryta det beteendemönster som fuckar upp min hälsa.
Jag har kommit as i were och gått därifrån as a star på SH'BAM-pass,
och - jag har vardagslyxat och livsnjutit med hotellunch i gott sällskap och kiwismulpajskvällsfika (lååångt!) i sällskap av Grynet. Kan inte bli mycket bättre än så!
Det riktigt vräker ner nederbörd utanför fönstret och jag önskar jag kunde säga det var i form av snö, men det är betydligt blötare än så. Jag har precis fört över bilder från mobilen till datorn och döpt ett album till: "Vinter" 2014. För så mycket till vinter (utan citationstecken) 2014 blev det inte.
Nu väntar jag på den riktiga våren och tänker sjunga in den med en massa fantastisk lokalproducerad musik.
Jag nämnde ju härom dagen att jag varit på något som kallas "Tiny Inn". Detta är ett spelnings-/klubbprojekt som byter plats varje gång det arrangeras och det äger alltid rum hemma oss hos. Denna gång skulle en vän till mig kompa Pierre Dackmo och dessutom spelade the KooKoo's och underbara Slowfox:
Känns som att texten är baserad på årets "vinter": "if the sun came out all day, every day, during winter well, then poor old, poor old summer would not be worth a damn"
Tanken med Tiny Inn är att det ska vara "an ongoing discovery of great talents" och utöver nämnda band spelade en DJ musik och två konstnärer ställde ut sina verk.
Jag tycker hela konceptet är UNDERBART och detta i kombination med upptäcken av en fantastisk liten ekologisk livsstilsbutik (Meretes) här i stan gjorde att jag förra helgen totalt uppfylldes av känslan av att det kanske inte är så pjåkigt att bo i Umeå ändå (mina utlandsdrömmar till trots). Här är några bilder från TI:
Mitt i denna ungoing discovery av stora talanger slås jag ännu en gång av hur fantastiskt musikliv Umeå har och har haft genom åren. Sara frågade mig härom veckan vad jag lyssnade på för musik under högstadiet/gymnasiet och jag insåg att absoluta majoriteten är band eller artister från Västerbotten och Umeåregionen särskilt, däribland: the Perishers, the International Noise Conspirasy, Jennie Abrahamson, Sahara Hotnights, Lost Patrol, David Sandström Overdrive, Nocturnal Rites, Hello Saferide, Mates of Mine, Deportees och så det band som skapat låten som gått på repeat i mitt huvud hela dagen, älskade Isolation Years:
...well, i'm not sure of all the facts, but i know it wasn't him.
Om varje dag är en ny dag, ett nytt tomt blad som jag väljer vad jag ska göra av, om varje dag är en nystart så har jag haft samma dag sedan omkring den 15:e februari. En enda lång, lång, lång dag utan nystart. Utan en ny soluppgång. En enda långfredaglördag. Jag har verkligen haft ett par veckor av mental seghet och varje morgon jag stigit upp har jag sökt den där känslan av tagg och pepp inför dagen utan större lycka. Det är inte så att det har varit totalt nattsvart när jag öppnat ögonen, snarare bara grått och trist - precis som det var innan jag slöt ögonen. Ingen ny soluppgång. Ingen ny dag. Inget tomt blad, utan ett blad som redan är ner kluddrat med gråa blyertsstreck som stöter bort alla försök att med färgglada tuschpennor göra något nytt av den redan påbörjade dagen.
Jag vet inte om det här make:ar sense, men det jag vill komma till är i alla fall att beskriva känslan av att efter så länge på samma dassigt grå blad bara plötsligt inse, tack vare en stund med Gud och en omfamning av vänner, att jag kan få ta tag i hörnet av papperet och...
Åh - det är nästan så att jag skulle vilja att du testade! Ta ett papper (litet eller stort, men vitt på båda sidor) och skriv och rita och kludda och skriv mer och kludda mer, ingen konst, bara nonsens för att fylla ena sidan. När du tycker att du inte rymmer mer - kludda lite till! Rita din familj, dina vänner, skriv om din längtan eller om vad du ätit till middag senaste veckan. Lite till bara. Lite till. Du börjar säkert bli sugen på att byta sida eller sluta kludda, men det går inte, varken att sluta kludda eller att hitta ny yta att rita på. Skriv lite till, kanske en handlingslista, lista alla saker du äger. Kom igen. Lite till. Kom igen då. Och - stanna upp.
Ta ett djupt andetag.
Jag tog ett djupt andetag igår. Jag satte mig på en stol bland vänner - SÅ less på det grå molnen som täckt solen för mig på senaste (både bokstavligt och bildligt) mer eller mindre - för det är verkligen så att jag inte alls sett solen eller sett dess ljus. Det är bara det att det tar på att aldrig få se den klart när man längtar så.
Mina vänner kramade om mig, så som de gjort förr, men den här gången var det något nytt som hände: jag nöp fast om hörnet på papperet (gör det du med) och vände blad (du också). Vitt. Blankt. Nytt. Soluppgång.
Sedan igår kväll har jag fyllt mitt blad med en uuuuuuuuunderbar kväll på Tiny Inn (tänker att jag kan berätta mer om det i ett senare inlägg), en god natts sömn, en härlig förmiddag som söndagsskolledare, inredningsfixarbesök av mor och far, taveluppsättningar, stereoinställningar och PREMIÄRSPELNING MED MIN NYA (gamla) LP-SPELARE. Underbart! En av de många skivor som har snurrat under eftermiddagen är Cat Stevens' Teaser and the Firecat och på den finns en låt som passar så bra till vad jag precis beskrivit.
Du har säkert hört melodin förr, men lyssna lite extra på texten den här gången.
Morning has broken, like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird. Praise for the singing, praise for the morning, Praise for them springing fresh from the Word.
Sweet the rain's new fall, sunlight from heaven. Like the first dewfall, on the first grass. Praise for the sweetnes of the wet garden, Sprung in completeness where His feet pass.
Mine is the sunlight, mine is the morning. Born of the one light Eden saw play. Praise with elation, praise every morning; God's recreation of the new day.
Morning has broken, like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird. Praise for the singing, praise for the morning, Praise for them springing fresh from the Word.
Nu ska jag sluta ögonen och ladda inför gåvan av ännu en ny soluppgång.
Det finns SÅ mycket här i världen som inspirerar mig. Som får mig att glömma mitt eget illamående (som placerat mig i soffläge idag, mot min vilja) och istället fyller mig med tankar och idéer om hur vår värld och gemenskap skulle kunna se ut!
Jag tror att vi människor är skapade för att älska varandra och ära och ta hand om den skapelse vi har fått ta emot som en gudomlig gåva. (Rom. 13:9-10, 1 Mos. 16f, Ps. 115:6) En gång i tiden var vi ganska bra på det och följande dokumentär är ett fint exempel:
Idag går det mindre bra:
Samtidigt finns det många som kämpar för en kärleksfullare värld:
Och det finns många som framgångsrikt har gjort världen kärleksfullare och ställt krav på att alla människor har samma rättigheter:
Detta inspirerar mig ENOOOOOOOOOOOORMT.
Vi har dock en lång väg att gå:
Men - med FREDLIGA medel kan man nå långt:
Allt det här inspirerar mig! Ta dig tid att se i alla fall något av det jag länkat här och inspireras du med! Kärlekens kraft övervinner ALLT (1 Kor. 13: 4-8, 13) och är supermäktig att bli uppfylld av! Tillsammans kan vi ge all orättvisa en PUNCH IN THE FACE!
Allt sedan min knäkrasch för snart ett år sedan har jag kämpat för att hitta tillbaka till hållbar träning och fysisk aktivitet som en del av min vardag. Jag har rehab:at på repeat och utvecklats och gått på bakslag och börjat om igen och utvecklats och gått på bakslag och börjat om igen, men bakslaget med en massa förkylningar sedan början av december har gjort att det har känts riktigt tungt att börja om igen...
Men idag - idag har jag tagit mig i kragen, skaffat gymkort och gått på ett BodyVive-pass som blev ultimat första pass för ett (än så länge ;) ) svagt knä (och en svag Maja...). SÅÅÅÅÅ KUL!
Tack GODE Gud för detta! Låt det bli hållbart och hjälp mig prioritera att ta hand om mitt hjärta genom att göra träningen till ett bestående inslag i vardagen igen. Plzzz
om min inställning igår var nedstämd och hopplös är min inställning idag uppstämd och hoppfull. i'm gonna see this through! här kommer VÄRLDENS MEST PEPPANDE LÅT och en bild som säger åt mig att ta mig i kragen.
Det tjuter fortfarande i öronen efter gårdagens konsert och det kanske är dumt, men jag gillar det. Det hör liksom till. (Okej - att det fortfarande tjuter 24 timmar efter konsertens slut är väl kanske att ta i. Tinnitusvarning. Men jag väljer att inte tänka på det just nu.)
Konserten var Liselottes och det var en konsert utan dess like. Bandet var makalöst bra och att veta att min kära vän och idol satt ihop hela tjottaballongen som projekt på musikerutbildningen på Dalkarlaså Folkhögskola var stort och mäktigt att inse, men det var också så himla hon; så himla bra.
De kallade konserten "Show Some Enthusiasm" och om den var något utan dess like i musikväg, så har den här veckan varit något utan dess like i förkylningsväg för mig.
Jag har legat FULLSTÄNDIGT däckad i feber från natten mot tisdag tills igår, då jag gav mig den på att jag skulle iväg och visa MÄNGDER av entusiasm och njuta av livemusiken.
Sagt och gjort - ett par 1-grammare med febernedsättande senare tog jag mig iväg. Jag hade bönat och bett till Gud om att han skulle låta mig orka och "he who asks shall recieve", så jag tackar Gud till 100% för att jag mådde så pass bra att jag verkligen kunde njuta av allt!
Och alla! Många av se finaste människorna jag vet delade kvällen med mig. Tillsammans hade vi bestämt att vi också skulle träffas ikväll igen och passa på att umgås när vi alla, för en gångs skull, befann oss på samma ort. Supertaggad och entusiasmerad gick jag och lade mig igår och jag hade glömt veckans hälsobekymmer.
Tills jag vaknade.
12,5 timme senare.
I feber.
Som alla andra mornar denna vecka.
Jag hamnade snabbt i soffläge för att superkurera mig och bli frisk lagom till kvällen.
Så lät planen i alla fall. Men när febern bara steg och ögonen värkte som stryk och mina dunderpiller från gårdagen inte var riktigt lika dundriga idag, så tvingades jag, med tårar i hela fejset inse att entusiasmen inte klarar sig helt ensam. Det måste finnas kraft nog för att visa entusiasmen också. Gör det inte det, så får man tänka om.
Ikväll tänkte jag om, trots att det tog emot, och visade min entusiasm genom ett par telefonsamtal till de fina jag velat träffa och peppade dem att dela en underbar kväll ihop i alla fall. Jag sa "jag ska vara hemma", grät en skvätt av glädje över att ha dem, sorg över att inte vara med och trötthet på grund av en utmattande vecka. Och i min ensamhet i lägenheten hörde jag så suset i öronen, tjutet från gårdagen och mindes glädjen och entusiasmen som fyllt mig då.
Ikväll har jag vilat för att ge rum för den kraft som jag ska använda för att uttrycka min entusiasm.
Jag har har varit upp sedan 04:00. Klockan är nu 23:40 och man skulle kunna tro att jag kämpar med att hålla mig vaken för att riktigt leva ut mina sista minuter som 23-årig, men...
Riktigt så är inte fallet. Jag har skrivit PM till seminariet jag har imorgon bitti och dessförinnan var jag på möte och dessförinnan tvättade jag och var på lektion och städade rummet och jobbade några timmar, så jag har inte behövt kämpa så hårt för att hålla mig vaken.
Däremot har jag behövt kämpa hårt för att inse att jag fyller år imorgon. Jag har haft så fullt upp att jag snurrat till det i vad det är för dag och månad och... år?
Men nu, nu är PM:ET skrivet, tvätten tvättad, skolan skolad, rummet städat, mötet mött, jobbet jobbat och ljusen tända och nu, nu ska jag leva ut mina sista minuter som 23-årig genom att ladda för mina första minuter som 24-åring. Min kloka diakon påpekade nämligen för mig en gång att Gud ju skapade människan på 6:e dagen, 7:e dagen (människans första dag) var vilodag och därför har Gud redan från början visat oss att vi ska vila INFÖR saker, inte av utmattning efter att allt är gjort.
Jag är en väldigt prestationsdriven person. Har varit det väldigt länge och det blir sällan så tydligt som när det handlar om skolbetyg: Jag gick ut högstadiet och fick stipendie för att jag hade årskursens bästa utgångsbetyg. Jag gick ut gymnasiet och fick stipendie för bästa prestation: betygsmässigt och socialt. Jag spikade teoriprovet till körkortet (om nu det räknas som skolbetyg). Jag satsade och uppnådde nivå B2 (nivå 4 av 6, där 6 är "helt flytande") på den internationella skalan för språklignivå i franska, trots att det enda som krävdes (för en ansökan till ett schweiziskt universitet) var B1. Inte ens under mitt år på folkhögskola, där inga betyg delades ut, kunde jag låta bli att drivas av önskan att göra mitt allra bästa.
Det är bra att göra sitt allra bästa, att våga engagera sig, helt klart. Problemet är bara när man gör sitt allra bästa i något som faktiskt är ganska världsligt och det tar upp så mycket tid och energi att man inte hinner med resten av livet. Jag har länge jobbat med att försöka ändra fokus, att göra mitt allra bästa i något annat... typ göra mitt allra bästa i att...
typ att.
tja.
LEVA. helt enkelt.
Den lusten, att göra mitt allra bästa i konsten att leva livet, i kombination med videon nedan (tack Emma för tipset!) var det som idag fick mig att lägga kurslitteraturen åt sidan och gå på bönegrupp och umgås med vänner och Gud, och... att unna mig en sådan där krämbulle som jag längtat efter så länge.
Imorgon är det fredag! Köp en krämbulle du med! Because you're worth it.
Mitt domännamn till trots är jag inte alltför lazy. Har snarare en historia av motsatsen, men jobbar numera medvetet för att dra ner på "görandet" och öka "varandet".
Jag är 24 år och tackar Gud för varje dag jag får, lättsam som tung.
Just nu läser jag Kandidatprogrammet i Språk (inriktning Freds- och Konfliktstudier) vid Umeå Universitet och därför tänkte jag gå emot allt vad svensklärare sagt mig om stil och skrivande och börja varje kommande mening med "Jag". Bara för att jag kan:
Jag äter vegetariskt av moraliska och ekologiska skäl.
Jag lyssnar på: bra musik (så klart), mest av typen soul/motown, indierock och -pop. Jag är lite rädd för radiohits...
Jag brinner för att älska mina medmänniskor, precis som Jesus.
Jag tycker om socialism.
Jag drömmer om att leva internationellt och utan materiella tvång. Jag vill leva ett aboriginal life i (/utanför) en överteknologisk värld. Helst
