le vent nous portera

Jag är en väldigt prestationsdriven person. Har varit det väldigt länge och det blir sällan så tydligt som när det handlar om skolbetyg:
Jag gick ut högstadiet och fick stipendie för att jag hade årskursens bästa utgångsbetyg. Jag gick ut gymnasiet och fick stipendie för bästa prestation: betygsmässigt och socialt. Jag spikade teoriprovet till körkortet (om nu det räknas som skolbetyg). Jag satsade och uppnådde nivå B2 (nivå 4 av 6, där 6 är "helt flytande") på den internationella skalan för språklignivå i franska, trots att det enda som krävdes (för en ansökan till ett schweiziskt universitet) var B1. Inte ens under mitt år på folkhögskola, där inga betyg delades ut, kunde jag låta bli att drivas av önskan att göra mitt allra bästa.

Det är bra att göra sitt allra bästa, att våga engagera sig, helt klart. Problemet är bara när man gör sitt allra bästa i något som faktiskt är ganska världsligt och det tar upp så mycket tid och energi att man inte hinner med resten av livet. Jag har länge jobbat med att försöka ändra fokus, att göra mitt allra bästa i något annat... typ göra mitt allra bästa i att...

typ att.

tja.

LEVA. helt enkelt.

 

Den lusten, att göra mitt allra bästa i konsten att leva livet, i kombination med videon nedan (tack Emma för tipset!) var det som idag fick mig att lägga kurslitteraturen åt sidan och gå på bönegrupp och umgås med vänner och Gud, och... att unna mig en sådan där krämbulle som jag längtat efter så länge.