le vent nous portera

Om varje dag är en ny dag, ett nytt tomt blad som jag väljer vad jag ska göra av, om varje dag är en nystart så har jag haft samma dag sedan omkring den 15:e februari. En enda lång, lång, lång dag utan nystart. Utan en ny soluppgång. En enda långfredaglördag.
Jag har verkligen haft ett par veckor av mental seghet och varje morgon jag stigit upp har jag sökt den där känslan av tagg och pepp inför dagen utan större lycka. Det är inte så att det har varit totalt nattsvart när jag öppnat ögonen, snarare bara grått och trist - precis som det var innan jag slöt ögonen. Ingen ny soluppgång. Ingen ny dag. Inget tomt blad, utan ett blad som redan är ner kluddrat med gråa blyertsstreck som stöter bort alla försök att med färgglada tuschpennor göra något nytt av den redan påbörjade dagen.

Jag vet inte om det här make:ar sense, men det jag vill komma till är i alla fall att beskriva känslan av att efter så länge på samma dassigt grå blad bara plötsligt inse, tack vare en stund med Gud och en omfamning av vänner, att jag kan få ta tag i hörnet av papperet och...

Åh - det är nästan så att jag skulle vilja att du testade! Ta ett papper (litet eller stort, men vitt på båda sidor) och skriv och rita och kludda och skriv mer och kludda mer, ingen konst, bara nonsens för att fylla ena sidan. När du tycker att du inte rymmer mer - kludda lite till! Rita din familj, dina vänner, skriv om din längtan eller om vad du ätit till middag senaste veckan. Lite till bara. Lite till. Du börjar säkert bli sugen på att byta sida eller sluta kludda, men det går inte, varken att sluta kludda eller att hitta ny yta att rita på. Skriv lite till, kanske en handlingslista, lista alla saker du äger. Kom igen. Lite till. Kom igen då. Och - stanna upp.

Ta ett djupt andetag.

 

Jag tog ett djupt andetag igår. Jag satte mig på en stol bland vänner - SÅ less på det grå molnen som täckt solen för mig på senaste (både bokstavligt och bildligt) mer eller mindre - för det är verkligen så att jag inte alls sett solen eller sett dess ljus. Det är bara det att det tar på att aldrig få se den klart när man längtar så.

Mina vänner kramade om mig, så som de gjort förr, men den här gången var det något nytt som hände: jag nöp fast om hörnet på papperet (gör det du med) och vände blad (du också). Vitt. Blankt. Nytt. Soluppgång.

 

Sedan igår kväll har jag fyllt mitt blad med en uuuuuuuuunderbar kväll på Tiny Inn (tänker att jag kan berätta mer om det i ett senare inlägg), en god natts sömn, en härlig förmiddag som söndagsskolledare, inredningsfixarbesök av mor och far, taveluppsättningar, stereoinställningar och PREMIÄRSPELNING MED MIN NYA (gamla) LP-SPELARE. Underbart!
En av de många skivor som har snurrat under eftermiddagen är Cat Stevens' Teaser and the Firecat och på den finns en låt som passar så bra till vad jag precis beskrivit.

Du har säkert hört melodin förr, men lyssna lite extra på texten den här gången.

 

 

Morning has broken, like the first morning.
Blackbird has spoken, like the first bird.
Praise for the singing, praise for the morning,
Praise for them springing fresh from the Word.

Sweet the rain's new fall, sunlight from heaven.
Like the first dewfall, on the first grass.
Praise for the sweetnes of the wet garden,
Sprung in completeness where His feet pass.

Mine is the sunlight, mine is the morning.
Born of the one light Eden saw play.
Praise with elation, praise every morning;
God's recreation of the new day.

Morning has broken, like the first morning.
Blackbird has spoken, like the first bird.
Praise for the singing, praise for the morning,
Praise for them springing fresh from the Word.

Nu ska jag sluta ögonen och ladda inför gåvan av ännu en ny soluppgång.