oinsnöade februaifunderingar
Gässen glider omkring på det öppna vattnet. Det måste vara kallt.
Jag är inte ensam om att vara ute. Många promenerar förbi. Jag tittar upp med ett vänligt leende, väl avvägt, inte för tidigt, inte för rakt på, inte för länge, med mungiporna på lagom avstånd från öronen. De flesta möter aldrig min blick. De pinnar på. Marscherar förbi. Det går fort. De går fort. Varför rör vi oss så fort? Och varför rycker det till i mig av förvåning när någon plötsligt sneglar ner mot mig och, knappt hörbart, ler ett "Hej"?
En man med hund går snabbt fram, vill vidare, målmedvetet, men - så stannar hunden. Tycker mina skor verkar intressanta. Mannen stannar upp, tittar på hunden och lyfter sedan blicken mot mig. Jag avfyrar ett leende, väl avvägt, ett större den här gången. Hundens närvaro tillåter det. Mannen ler tillbaka och plötsligt har tempot i honom försvunnit. Vi pratar om hundens nyfikenhet och han säger att "att hon lättare tar sig fram utan att bli alldeles snöig i pälsen, det är väl det enda som är bra med det här" och underförstått uttrycker vi längtan efter riktiga vinterpromenaden längs Umeälven. Långsamma promenader på gnistrande snö, där gränsen mellan fast mark och vatten suddats ut och solen står så lågt att man måste kisa. "Det kanske väntar om en vecka, om lokalnyheterna får bestämma." tänker jag medan jag reser mig upp och marscherar iväg genom februaridiset."
-----------
Solen kom alltså på besök. Sju soltimmar i februari med andra ord, men mitt i glädjen över ljuset kan jag inte låta bli att undra när hösten övergick i vår? Var vintern tog vägen? och - Om hunden tycker bättre om slask och regn eller meterdjup snö?
