to love at all is to be vulnerable
(Det här är läskigt ska du veta, men jag har lärt mig av det gångna året - se nedan - och viljan att dela med mig av det här är större än rädslan för att blotta min sårbarhet, så here it goes!)
För 393 dagar sedan lät jag en person låsa upp den inbrottsäkra kista som jag så mjukt och omsorgsfullt paketerat ner mitt sköra hjärta i. Exakt hur länge jag bevarat mitt hjärta så minns jag inte, men i många, många år hade jag övat på att försvara kistan från alla möjliga inkräktare. Jag hade genom år av övning förstått att det lättaste sättet att få människor att låta bli att fråga efter nyckeln till kistan var genom att låta dem tro att de redan fått den.
Jag har otaliga gånger visat upp en reflektion av mitt hjärta när någon annan sträckt fram sitt bultande hjärta mot mig och bett mig hjälpa hen att hålla det; en reflektion av något äkta för att ge sken av att jag släppt in personen nära; för att ge sken av att hen var lika mycket min vän som jag var hens. Mitt hjärta skulle förbli intakt så länge jag kunde hålla alla på lämpligt avstånd ifrån min kista. Alla. Inklusive mig själv.
Någonstans visste jag att mitt stackars hjärta inte trivdes där i kistan. Någonstans kände jag mörkret och andnöden, den kvava luften och längtan efter dagsljus. Någonstans fanns förnimmelsen av vilket brott jag begick mot mitt eget hjärta, förnimmelsen av frihetsberövandet.
Och just därför - på grund av föraningen av det förtvinande som väntade under kistlocket - valde jag att inte öppna och se efter. Jag valde att hålla mig själv på avstånd. Jag valde att inte känna. Inte på djupet.
Men så satte Gud en motvillig Maja på ett golv, i ett rum, i ett internat, på en folkhögskola, i en skog, i Västerbottens kustland i ett höstruskigt Sverige. Gud ville ta med mig på en resa in i det okända och jag kunde inte annat än följa med. Med på resan skulle ytterligare en person komma och mycket motsträvigt började jag - sakta, sakta, sakta - acceptera denna persons påverkan på mig.
Denna person fick det undangömda hjärtat att bulta starkare och starkare inuti kistan och snart, utan att jag själv riktigt varit med på noterna, hade hjärtat börjat pressa isär de träplankor som utgjorde den inbrottssäkra kistan. Genom gliporna i träet fick hjärtat smaka av dagsljuset och när det en gång fått göra det övergick förnimmelsen av frihetsberövande till en överväldigande känsla av ett rop på hjälp: "SLÄPP UT MIG!". I panik och rädsla för ovissheten om vad som skulle vänta mitt älskade hjärta om det släpptes ut pressade jag krampaktigt mina fingrar ännu hårdare omkring nyckeln i min hand. Vågade knappt snegla mot kistan och kämpade för att slippa känna längtan efter frihet. Men jag tvingades till slut känna.
Den här personen stod där. Mitt emot mig. Tålmodigt. Sa "Du behöver inte göra det nu, om du inte vill. Jag är beredd när du är."
"Hjälp." sa jag.
Och du räckte fram din hand.
Och jag sneglade på kistan. På ovissheten. På stupet. Tvekade.
Sneglade på dig.
Tvekade.
Din blick mötte min. Fylld av kärlek.
Och jag kastade mig ut.
Här önskar jag att jag kunde berätta om känslan av frihet, om känslan av att andas ny, frisk luft, om känslan av närhet och gemenskap, om känslan som är större än alla andra känslor, men… jag kan inte. Det går inte. Dessa känslor måste upplevas och – läs noga nu - de är LÄTT VÄRDA RISKEN till smärta.
Tro mig.
Hur vet jag att de är värda risken? Jo, för att jag de senaste månaderna genomlevt konsekvensen av risken - ett FULLSTÄNDIGT KROSSAT HJÄRTA. Gud tyckte att personen som fått nyckeln till kistan hade gjort sin insats i min resa och motvilligt tvingades jag se honom gå. Jag skulle resa vidare utan honom. Och det gör ONT på ett helt annat sätt än jag NÅGONSIN trott att det skulle kunna (Vem kunde tro att det kunde göra fysiskt ont!? Och plötsligt make:ar alla heartbreak-sånger sense!).
Ja, det gör ont - mitt hjärta har fortfarande inte läkt riktigt. Kanske gör det aldrig det helt och hållet, jag vet inte... men en sak vet jag: Varenda stund - i gråt eller skratt, ångest eller salighet, skrik eller sång - med ett frisläppt hjärta är bättre än ett hjärta i en inbrottsäker kista.
Vetskapen om att mitt älskade hjärta en dag kommer få flyga fritt igen klår kistans trygga fängelsegaller med hästlängder. Om det så dröjer 392 dagar till eller ett helt liv innan det slutar göra ont, så ska jag göra allt i min makt för att krossa kistan om den återigen dyker upp bredvid mig.
C.S. Lewis sa att vi måste släppa ut våra hjärtan ur kistorna för att överhuvudtaget kunna ha med kärlek att göra. Så tolkar i alla fall jag följande citat: ”To love at all is to be vulnerable.”
Snubblade över följande illustration som beskriver detta väldigt bra:
Till dig som velat vara min äkta vän: förlåt. Förlåt för att jag inte vågat släppa in den fantastiska människa som är du, hela vägen fram till mitt hjärta. Jag vill gärna våga och jag jobbar på det. Tack för du låtit mig hålla ditt hjärta. I framtiden, om Gud vill, får du hålla mitt.
Till dig som var den förste att vara min äkta vän: tack. Tack. Tack. Tack för att du hela tiden visat att våra hjärtan är till för att finnas ute i dagsljuset. Tack för att du fick mig att förstå att äkthet mot varandra är viktigast; att kärlek innefattar fullkomlig ärlighet och att hjärtan ibland måste krossas för att den äkta kärleken ska få rum i våra liv. Love survives a broken heart - and sometimes the only way for love to survive is through a broken heart. Hur ont det än gjort är jag glad att det är med dig jag fått lära mig den här läxan. Jag älskar dig, min vän.
Till Gud: hjälp. Hjälp mig att fortsätta förvalta den största gåva jag fått av dig; mitt hjärta. Påminn mig om att jag måste våga riskera förlust för att kunna vinna, att "att förvalta" innebär att använda - inte gräva ner (Luk. 19:12f, Matt 25:14f). Tack för att du hjälpt mig våga visa mitt äkta hjärta för fler människor denna höst. Hjälp mig att på ett ännu bättre sätt bevara mitt hjärta under de kommande dagar du ger mig.
Till dig som fått se mitt hjärta i höst: du har varit livsviktig för mig under denna del av min livsresa. Jag är oförmögen att förklara hur glad jag är att ha dig som resesällskap.
Och snälla du som läser: hjälp mig göra 2014 till ett år av äkthet, fyllt av mod att kasta sig ut för stupet, öppna den låsta kistan, komma ut ur den garderob vi gömmer oss i och tro på att kärleken bär allt!
