le vent nous portera

Jag går på lina. Balanserar mig fram, trots att det svajar rejält.
Jag går på lina genom en öken och gör allt för att sätta fötterna rätt. Tårna först. Känner in balansen för hela foten och sedan överför jag sakta min tyngd. Framåt.
Jag vill framåt. Önskar ibland att jag kunde jogga fram över linan, du vet, sådär så som på fritids: så att jag i ett par skutt kunde komma över till andra sidan, hoppa av och andas ut. Jag vill framåt, men än är slutet utom räckhåll och skuttar jag riskerar jag att falla. Hårt. Djupt.

Jag har fallit.
Har fallit förr. På den tiden klamrade jag mig fast vid linan med fingertopparna, krampaktigt, men jag var stark i nyporna. Hade gjort det där förr. Nuförtiden är mina nypor inte lika starka, men vid sidan av linan breder inte bara öknen ut sig, utan där finns också vänner som hjälper mig att kravla mig upp igen.

Jag går på lina. Jag är omgiven av öken. Det svajar,
men nuförtiden har jag vänner som hjälper mig upp om jag faller. När jag faller. Och om jag vågar släppa blicken från den meter av lina som löper närmast mina fötter, om jag sneglar uppåt, ser jag en till lina, en lina som löper parallellt med min. En sådan där lina, du vet, som fanns på skolgården. En övre lina som man kunde grabba tag i för att få extra balans.
Jag går på lina genom en öken, men min lina är inte den enda som löper från början till slut.
Därför balanserar jag vidare.