att inte märka att det spirar
Gud är allt bra finurlig hen. Lite för finurlig ibland enligt min mening. När man står och trampar där i ödemarken och inte vet varken ut eller in - alla beslut som ska tas om framtiden, om morgondagen, om vilken middagsmat det blir och jobb och vinterjacka och fackmedlemskap och vänner eller ovänner eller vänliga hälsningar och på återseende - allt med en stor känsla av förvirring och brist på inspiration - kan Guds finurlighet vara lite frustrerande att ha att göra med. Hen har ju en tendens att fixa saker och ting, men sällan med den framförhållning vi önskar eller på det sätt vi väntat oss...
Jag står just nu där och snurrar. Borrar ner fötterna i sanden i protest mot att jag inte vet vilket håll jag ska gå. Har vandrat i öken länge nu och är less på den torra luften och har fått nog av känslan av att grönskan inte kommer närmre, oavsett hur mycket jag tycker att jag följer Guds röst, som borde leda mig mot den. Tänker att det är en ny tid nu. Tänker att 2014 borde bjuda på förändring. Tänker att det helst får ske över en natt, så jag slipper få så mycket sand i skorna på vägen.
Men så läser jag i Jesajas bok (43:19)...
Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.
... och så blir jag påmind om hur lite koll jag har och hur stor koll Gud har, och så tänker jag att det kanske är bäst att trampa vidare ändå så kanske jag snart får syn på det som spirar.
