le vent nous portera

Ännu en gång klickar jag upp min egen blogg i browsern och hoppas få läsa ett nytt inlägg. Jag gör det liksom i hoppet om att den magiskt skulle ha uppdaterats och dokumenterat vad som hänt i mitt liv på senaste, mina tankar och funderingar från de senaste dagarna, och jag känner alltid ett litet sting av besvikelse när rubriken "gansterfamiljen firar b-day" fyller sidan för fjärde dagen (och 17:e sidvisningen) i rad - "Borde det inte ha hänt något nytt här by now..?"

 

Det säger ju sig självt att bloggen inte uppdateras om jag själv inte står för den uppdateringen och om den på något magiskt sätt skulle kunna göra det så skulle jag nog, egentligen, inte vilja att den gjorde det heller. Det är ändå min blogg och det är jag som väljer vad jag ska göra av den.

Problemet är bara det att det kommer perioder i mitt liv när dagarna är fyllda av händelser och tankar och funderingar som jag skulle vilja dokumentera, men där skrivsuget/orken/tiden/någon annan anledning att ta sig i kragen och skriva, inte infinner sig. Lite så har det varit i veckan.

 

Jag har klivit upp 05:00 för att jobba, åkt tåg med trevliga resenärer och trevlig personal,
suttit i timmar på universitetsbiblioteket och pluggat (för att jag varit för snål för att köpa kurslitteraturen),
övat mig i att vila (fantastiskt svårt) med varierande resultat,
skolkat från en grupparbetesträff - inte för att jag var sjuk eller trött, utan för att jag bara gick på känsla ("Bra jobbat!" sa min pappa om det, "Skolka, det är det bra att du lär dig göra!"),
sprungit in i den person som (till mångt och mycket) blev min räddning under gymnasiet och ätit spontanlunch med honom och hans kompis på Kafé Station (mitt andra hem),

gått på lektioner och trots allt tagit tag i det där grupparbetet,
dejtat min mor över en cappuccino på järnvägsstationen,

racercyklat genom kvällen till körövning, shakeat och sjungit och sedan blivit så illamående att jag lagt mig i en kyrkbänk och sedan fått skjuts hem till sängen,

ätit fantastisk paj och pizza och våfflor osv. osv. osv.,

träffat psykolog, varit på omtumlande jobbmöte, tagit hand om en nerkissad kund på jobbet (woopwoop) och somnat i soffan av trötthet, men med ett leende på läpparna.

Ja, du ser ju... och här emellan har jag tänkt en massa fantastiska och ofantastiska tankar som kanske hade behövt få utlopp, men inte riktigt fått det. 

Hur som helst. Vad vill jag säga med det här?

Kanske att alla händelser inte måste dokumenteras för att ha ägt rum? Kanske att mina minnen är mina oavsett om de finns i cyberspace eller inte? Kanske att jag är ansvarig för min egen blogg och att om jag vill se förändring, så är det jag själv som måste stå för den? Kanske föregående poäng, med en snygg hint om att det också gäller i livet (i sann be the change you want in your life-stil)? Kanske att livet ibland kommer emellan? 

Eller kanske ville jag bara ha en ny rubrik att läsa nästa gång jag skriver "lazypunk.blogg.se" i addressfältet i webbläsaren...