le vent nous portera

Livsgnistan har återvänt sedan senaste frustrerade inlägget. Bokstäverna bildar numera ord som går att förstå och allt i huvudet känns lite mindre som en enda geggig sörja och lite mer som ett fint symmetriskt mönster av tankar.

Jag skriver hemtenta på stadsbiblioteket - sjukt värt att välja en studiemiljö som inte inbjuder till en massa andra roliga sysselsättningar och där en paus i plugget inte innebär att logga in på facebook för 13 gången på två timmar för att upptäcka att det enda som hänt sedan sista inloggningen är att någon kul snubbe hittat ännu en kul video som på ett kul sätt illustrerar hur alla tjejer posar framför spegeln för att ta "selfies" och därmed ännu en gång bli irriterad över ytligheten, generaliseringen och könsrollsupprätthållandet, utan där en paus i plugget istället innebär att låna ett nummer av Språktidningen och götta ner sig i ÄNNU MER språknördigheter och bli glad över att inse att det finns fler som jag (!) för att sedan bli motiverad att fortsätta skriva om älsklingsämnet: sociolingvistik! 

(Enda negativa med detta är att tjejen bakom mig andas mig fruktansvärt tungt i nacken, som om hon vore fullständigt utmattad efter en flykt ifrån något fruktansväst för att ta skydd i det säkra, trygga biblioteket - och jag skulle kanske tro att så var fallet, om hon inte andats på samma sätt i en timme och fjorton minuter nu. Det är precis samma andning som när man hos doktorn får ta ett par djupa andetag för att hen ska kolla om lungorna låter okej. Except - det finns ingen doktor, inget stetoskop och det var ett par djupa andetag. Inte 1204. Förkylningsbakterierna flödar. Nässpray anyone?)

(Har kunnat stå ut med det genom att sluta lyssna, men nu började jag lyssna igen.) (Såklart.) (Åh, ironin.) (...) (... back to subject...)

 

Ett annat hett tips för studiemotivation som jag snubblade över härom dagen är det här: