le vent nous portera

Allt detta och så mycket så vackert. 

Hur tar jag in intrycken? Hur hittar jag mig själv i detta? Jag vet inte. Men jag börjar under mangoträdet. 

Bild på Tony som utforskar om vägen kräver fyrhjulsdrift.

"Ja, nu vet jag inte längre om det är den 27:e eller om det blivit den 28:e. Armbandsuret visar 07:16 den 28/3, men på Salt Lake City AirPort är klockan 23:16 den 27:e. Vad tiden är för mig har jag tappat räkningen om. Borstade jag precis tänderna för att det är läggdags? eller motsatsen?" 

Och ja, du läste rätt: Salt Lake City. Utah. Detour. 

Det här gick inte riktigt enligt plan. Istället för direktflyg Amsterdam-Atlanta och hotellnatt på det, har jag varit över till andra sidan USA för att sedan flyga österut igen och klockan är nu 07:09 lokal tid. Jag har rest i 41 timmar nonstop och är trött. 

Har satt mig i ett skönsvalt hörn av flygplatsen och räknar ner till avgång för Port-au-Prince-flyget. Närmre nu är någonsin! 

- skrivit utkast till ny bakgrund/problemformulering/syfte/frågeställning

- kollat frågeställningen med Gino och fått "bra!" 

 

- gör klart budgeten (fråga Sandra om kostnad för tryck samt utlåning av inspelare) 

- slipa på bakgrund/prob.form. i linje med "Qualitative studies" metod 

- kolla på referens i Metod-texten (Sandras bok om kval-studier) 

 

- gå igenom kriterierna för ansökan

- planera vilka dokument som ska vara med 

 

Jag tror att det finns potential i min frågeställning!

Och Gino sa att det inte är 100% noga att det teoretiska ramverket är välskrivet/spikat, men det måste visa att det finns grund för antaganden och något att analysera empirin emot.

Jag är konstigt peppad på livet och framtiden och opeppad på C-uppsats och lingvistikkurs och att cykla till skolan. Vill helst skita i allt sådant. Gå på promenad i vårsolen, kanske åka på en liten road trip, fara och springa, sätta mig i en snödriva mot en solvägg och dricka varm choklad. Vädret liksom ropar ut mig till allt jag skulle kunna göra istället för att sätta tänderna i att skriva 25 sidor vetenskaplig uppsats på franska. Jag vill resa. Prata med Emma. Läsa bok på balkongen, med dunjacka och solglasögen. Inreda en lägenhet som är min. Vandra i berg.
Jag känner en så förunderlig blandning mellan uppgivenhet och hopp, missmod och pepp.
Om 38 minuter måste jag vara på skolan. Ska försöka spränga in lite sol och frisk luft, in i pluggdimman. Wiho

 

Sväljer sista skeden yoghurt och flingor. Dags att diska bort och sedan planera, och ta itu med, veckans skolarbete, men... först kollar jag Facebook.

Kollar min news feed. Klickar upp en tabb med någon rolig lista.

Klickar upp en till tabb. Denna gång med en intressant artikel om utbrändhet som någon delat.

Loggar ut från Facebook nu när jag har andra tabbar att klicka in på.

Läser tabbarna, fascineras måttligt och kommer på att jag inte borstat tänderna än.

Loggar in på Facebook fast jag nyss var inne.
Prokrastinerar.

Läster samma news feed som jag nyss läst. Kanske hittar jag något nytt.

Klickar på en gammal väns nya profilbild. Går igen alla 59 profilbilder personen haft sedan hen startade kontot 2010.

Loggar ut. Säger till mig själv att tallriken blir svårare att diska ju mer yoghurten torkar fast. Tittar på "frequently visited pages" i rutmönster.

Kommer på att jag missat att skriva till den jag skulle på Facebook. Vågar inte loggar i rädsla för att gå vilse i min news feed igen.

För muspekaren öven symbolen för en av de bloggar jag inte kollat på länge. Klickar inte. Börjar kanske komma till sans... Plötsligt har jag skrivit "Publishme.se" i adressfältet.

Loggar in på bloggen som jag inte varit inne på sedan... jag vet inte. Tänker att jag kan passa på att skriva något vettigt.

Prokrastinerar.

Känner att jag inte har något vettigt att skriva. Börjar trevande ändå. Skriver om nuet. Om allt jag borde göra, men inte gör.

Skriver tills jag kommit ikapp mig själv. Tills jag mår illa av den oborstade smaken i munnen. Tills kissnödigheten tar ut sin rätt.

Sitter kvar och ordbajsar tills jag undvikit att ta tjuren vid hornen så länge att det faktiskt börjar kännas lite lockande att testa slänga sig upp i sadeln. Se faran i vitögat. Vara min egen riddare i skinande rustning! Men... först måste jag diska. 

jag vill leva ett liv där jag har tid att ta hand om mig själv,
tid att dela med mig av till mina vänner och andra som jag bryr mig om, som en gåva av kärlek,
tid att ha tråkigt, riktigt långtråkigt och händelsefattigt och därigenom tid att låta inspirationen växa ur stillheten,
tid att vila så att jag kan samla energi till att möta livet med tacksamhet och mod,

tid att leva,
tid att vara kär.

 

och jag håller på att inse att tid inte är någonting som jag någonsin kommer få.
tid är någonting jag måste ta.

 

 

 

Snubblade över en så fantastisk text härom dagen, skriven av Sven Hillert. Enjoy:

"Du ger mig tro när du vågar tro på världen.
Du ger mig hopp när du hoppas på förändringar.
Du ger mig mod när du vågar öppna munnen.
Du ger mig kraft när du reser dig för rättvisan igen.

Du fick ett liv att leva, du lever nu.
Du fick en värld att vårda, den värnar du.
Du fick en jord att älska och ge ditt liv.
Och så länge som du lever föds det liv av ditt liv.

Visa mig att din erfarenhet inte leder till uppgivenhet.
Tro på framtiden, trots allt du vet.
Bevara din nyfikenhet.

Var rädd om dina drömmar, de bär din tro.
Var rädd om dina tankar, där bor din själ.
Var rädd om all din längtan, den ger dig liv.
Och så länge som du lever, föds det liv av ditt liv."

 

 

Det spelar ingen roll vad du säger.

Jag behöver inte dina ord.

Du behöver inget vrålåk,

för jag tänker stå där med min bara rygg,

redo att bära dig vidare.

 

Försök. Du behöver inte vara rädd

för att förlita dig

på att någon annan kan bära din börda ibland.

Det är som det ska;

det kan bli för mycket att bära alldeles själv.

Men om du gör det själv vet jag att du kommer säga

att jag inte vet vad som står på spel

eller vad som krävs, men

det spelar ingen roll vad du säger.

Jag behöver inte dina ord.

Du behöver inget vrålåk,

för jag tänker stå där med min bara rygg

redo att bära dig vidare.

 

Vänd dig om

så kommer du få se allt det goda

du lämnat bakom dig.

Men du har fullt upp med vad som ligger framför

och det är aldrig nog. 

Så, sakta ner

och låt grunden till hur du mår träda fram.

All din kamp i uppförsbacke har fört dig hit

och du är alldeles utmattad,

och du säger att "allt är bra", men

 

det spelar ingen roll vad du säger.

Jag behöver inte dina ord.

Du behöver inget vrålåk,

för jag tänker stå där med min bara rygg,

redo att bära dig vidare.

 

Snälla, var inte för stolt.

Jag sträcker ut min hand.

Du har varit min vän i mörkare stunder.

Du förstår, jag kommer försätta stå där,

trots din förtvivlan,

oavsett vad du säger.

 

Jag sitter i pyjamas. Hyn är oljig och full av rester av det smink jag inte orkade tvätta bort igår. Alldeles strax kommer solens strålar börja värma upp luften i lägenheten till en klibbig, syrefattig kvalmig temperatur, men ännu ett tag kan jag ha persiennen uppe och balkongdörren på vid gavel. Jag har inte kommit längre än till soffan, trots att jag klev upp innan nio. Håret är otvättat. Magen är full av lättsaltade chips och den putar ut. T-shirten har åkt upp, så det är en glipa mellan den och pyjamasshorten. Jag mår lite illa. Klockan är nog egentligen half past hungry. Om en och en halv timme börjar jag jobba.

 

Jag har ett obesvarat sms i min inkorg. Ett ignorerat meddelande på facebook. (Paus. Hittar chipsrester i naveln.)

 

Min kropp är utsträckt som ett utropstecken, men i huvudet hakar tankarna ihop sig. Frågetecken.

 

Tiden får räta ut dem. Tiden får svara på meddelandena. Tiden får tvätta mitt hår och mitt ansikte. Tiden får byta mina kläder. Allt har sin tid.

Nu ska jag omfamna sunkigheten och melankolin, för jag vet att det kommer bättre tider.

nej vänner,
livet är allt bra fascinerande trots att grå skyar ibland får det att verka vara motsatsen till magiskt.

 

idag har jag delat min bokcafédröm med en vän och med hjälp av honom också förstått skillnaden mellan något som är trevligt och något som är trevligt. (ledsen för det interna, kanske kommer en förklaring i framtiden. om gud vill.) jag har gått barfota genom regnet, varit på förmiddagsdejt och kraschat i soffan med en stackars mage som kanske inte är så nöjd över att jag inte gått och lagt mig än... jag har också läst igenom gamla texter och blogginlägg och blir mer och mer skrivsugen ju mer jag läser.

men - nu säger halsbrännan "HURRU, gå å lägg dä!" så jag kanske ska lyssna.
ska ju upp i ottan imorgon... och jag har inte diskat bort middagsmaten eller packat väskorna för att dra. wish me good luck och good night.

 

Möten med människor som vågar visa uppskattning och ge komplimanger trots att det inte är helt enligt de sociala normerna. Sådant är modigt. Det gillar jag! 'Nuff said for now. 

 

Kära tappra vänner som klickar in på denna webbadress dagligen i hopp om att något nytt och spännande ska ha publicerats - jag är ledsen att jag gör er besvikna gång på gång.

Som plåster på såren önskar jag att jag kunde lova er mängder av soon-to-be-published rörande bra inlägg, men det kan jag tyvärr inte. Jag kan dock tacka för att ni på detta enkla sätt visar mig uppskattning.
Min blogg är lite som en berg-och-dal-bana (och det är inte för inte som det är min favorit av alla karuselltyper som finns); ibland peakar skrivandet och blogglustan, ibland falnar intresset totalt och då försöker jag acceptera att det får göra det. Precis som livet. Ibland upp. Ibland ner. Ibland upp-och-ner. Ibland l å å å å å n g s s s s a m t. Ibland SNABBT. Ibland *no hands!*. Ibland *greppar-så-hårt-jag-kan-om-säkerhetsställningen-som-för-att-försöka-hålla-kärran-på-banan-fastän-jag-inte-kan-påverka-den-alls*. Ibland ett tjut av skräck. Ibland av förtjusning. Oftast skräckblandad förtjusning. Precis som livet. Total fasansfullt frigörande frihet. 

Den här berg-och-dalbanan åkte jag i maj 2010. Kanske den bästa jag någonsin åkt. Nästan lika bra som livet självt ;) Klicka på 2 min in i videon för att komma till själva åkandet, men - innan du trycker på "Play" - slå på HD-kvalitet och helskärmsläge OCH (viktigast!) när du sett klart videon - slå igen din laptop eller skärmsläck telefonen och njut av att åka med den fetaste rollercoastern av dem alla; LIVET! 

 

 

PLÖTSLIGT!!! finns skrivsuget där igen!

WATCH OUT BLOGGEN, HERE I COOOOME! Men... första vankas städning, disk, återvinningsdumpning (jag må vara lite speciell, men det senaste ser jag verkligen fram emot!), kanske en promenad i det förrädiskt kalla, men strålande vädret, ett telefonsamtal till en kär vän, tre timmars jobb, middag och funkkonsert på Kafé Station (ser fram emot det nästan lika mycket som jag ser fram emot min promenad till återvinningskontainrarna!) och sedan sängen för då är dagen över! WO! ho..?

 

Och så förflyter dagarna, utan minsta tanke på att knappra på datorns tangentbord. Sommarhimlen pendlar mellan olika nyanser av blå eller grå, aldrig svart, och varje dag spirar nya maskrosor ståtligt. Här och där bryter blommor igenom asfalten som för att meddela ett "in your face" från moder Natur själv: "Hur mycket asfalten än breder ut sig kommer naturen alltid vinna, så småningom. Så småningom."
Och jag ler. Påminner mig om att det är med livet som det är med tussilago i asfalten: "Hur mycket du än jobbar och står i, blandar och breder ut asfalt omkring dig, så kommer alltid din längtan och Guds löften om frihet och villkorslös kärlek till dig, kunna bryta igenom fasaden och ju mer du låter det bryta igenom, desto mer färgglatt blir livet."

Så jag ska skriva... Jag vill skriva, men inte som ett måste, utan som ett tecken på min frihet; när jag vill och hur jag vill.
Men först vankas städning... (och återvinningsinlämning! WO! HO!)

 

 

 

Jag tycker hemskt mycket om svenska sommarnätter, när solen inte hinner gå ner förrän den går upp igen.

 

 

Sitter på Starbucks på Centralen och slås av hur lite jag vet om människorna omkring mig; den ljuse korthårige och den rödhåriga på stolarna snett mittemot, den blonde i kassan, brunetten som fotar alla prisskyltar och personen med dreads som väntar på sitt kaffe. Och jag slås av hur lite de vet om mig. Ingen av dem vet varifrån jag kommer eller var jag är på väg. Ingen vet att jag spenderat den sista timmen med att hjälpa en nyanländ syrisk familj att boka om sin biljett vidare efter att deras tåg blivit försenat till Stockholm. Inget vet att jag ska ut i obygden till en slottsgård och koppla ifrån mig från internet och telefon och koppla upp mig på direktlinje till mitt inre och Gud i en vecka. Jag vet inte varifrån de kommer eller var de är på väg, eller om de gör en resa som är lik min. 

 

Gud vet. Det är stort. 

Jag ligger på soffan i mamma och pappas vardagsrum. Katten kurrar bredvid mig och allt är stilla. Mamma och pappa har gått i säng och egentligen borde jag göra detsamma. Vi ska upp om 7,5 timmar och köra den Vita Pärlan in till stan tillsammans i morgonsolen.

Jag borde gå i säng, men gör inte det. Jag har en sådan där dag som gärna skulle få vara en evighet. Håret är fortfarande fuktigt efter kvällens vattenkrig. Vi sprang över gräset, asfalten, gruset och genom fontänen vid Medborgarhuset och skattade så att det var svårt att säga om vi var genomblöta av vatten eller tårar av glädje. Lycka. Frihet. 

Det var jag och mina två bröder och Doaa och hennes sex bröder och systrar. Den svenska fanan vajade i kvällsbrisen och säga vad man vill om bristerna i det svenska samhället idag, men faktum är att det är en STOR välsignelse att få bo här... Än så länge. Let's keep it that way. Hur som helst - tillbaka till den strålande dagen:

Doaa är uppväxt i Irak och tillsammans med delar av sin familj kom hon till Sverige 2008. Idag är hela familjen här och fyra av nio familjemedlemmar fick idag mottaga sina svenska medborgarskap inför ett par hundra nationaldagsfirare och vänner under en gassande varm eftermiddag i en park i ett typiskt svenskt pittoreskt småstadssamhälle. Jag fick vara vittne och det var en ära att vara med och fira. 

En middag åtnjöts. Arabisk lammkebab till varmrätt och svensk rabarberpaj med vaniljsås till efterrätt. I glada vänners lag. Och det var SÅ trevligt!

Precis så här vill jag att mina kommande nationaldagar ska se ut. Nåja, kanske inte "precis", med samma ingredienser: sol, glädje, vänskap, möten över gränser, kulturkrockar, skratt, måltid, mod, sång, gemenskap och en stor dos påminnelse om att vi har mycket att värna om i det svenska samhället. (Och ett vattenkrig eller två.) Det är en välsignelse att få bo är, för oss alla, och vi måste kämpa för att förvalta den välsignelsen. 

 

Så nu ligger jag här i soffan, tittar ut på himlen som fortfarande är ljusblå, känner pirret i fotsulorna efter att ha sprungit barfota över gräs, asfalt, grus och genom det kalla vattnet i fontänen vid Medborgarhuset. I morgon ska vi köra den Vita Pärlan in till stan i morgonsolen, men nu ska jag lägga ner mobilen och ta en sekund och bara njuta av den här dagen, som helst skulle fått vara i en evighet. 

och skrivsug, men utan tillfälle. 

 

jag ska skriva (för hand mest), lyssna på LP-skivor, gå långa promenader i regnet, pyssla färdigt emmas present, bada i älven och baka bröd, 
men först ska jag äta ytterligare 2hg godis. dricka tocadero. se 3 avsnitt till av awkward. ignorera dagens disk. och... skita i allt. för ett tag. 

 

(tentaplugget får jag försöka hinna med däremellan)

 

 

det här ska nog vara mitt soundtrack för veckan:

 

 

 

men först: sova!

Det var längesedan jag delade musik här ser jag... Nåväl. Dags igen då antar jag. 

Jag gillar soundet - och att texten för mig talar just om att vara öppen för Guds ledning i allt, trots att det betyder att vi helt måste släppa taget och falla handlöst i hans famn. Your chains will never fall until you do.

 

 

Amen. 

WOOOOOOOW. En sådan dag och kväll! 
I rädslan över att stänga dörrar för nya upplevelser genom att inte ha något alls inplanerat under dagen, blev jag knockad av hur denna oplanerade dag tvärtom öppnade dörrar för mig till möten jag aldrig annars skulle hunnit med. Jag lät Gud forma min dag, genom att inte själv forma den på förhand, som små bokstäver i blått Stabilo-bläck i min svarta kalender. 

 

... att man kan fortsätta upptäcka nya saker man inte vet om varandra efter 47 år av vänskap. 

... att det var mindre farligt att vara tonåring förr i tiden och att man upptäckte världen på egen hand (inte med smartphone i hand). 

... att alla har lik i garderoben; oavsett hur mycket man menar att berätta sanningen finns det alltid saker man behåller för sig själv. 

... att varje livsberättelse bara fullt kan förstås av en individ och att det finns lika många tolkningar av min berättelse som det finns personer som lyssnar till den. 

... att man är människa och känner, drömmer, ångrar, behöver och upplever oavsett om man är 22, 24, 52, 57, 65, 74 eller 80, oavsett om man är mamma eller pappa, oavsett om man är barn eller barnbarn. 

... att bäbisar inte ens kom med storken på 50-talet: "De bara dök upp."

... att den som har en mormor, farmor, morfar eller farfar eller en äldre tant eller farbror i sin omgivning vinner massor på att prata med den om livet. Det finns så många berättelser vi missar när vi inte vågar fråga. 

 

... att en enkel paj med rabarber kan bli gudomlig om man strör lite minimarshmellows på. Särskilt passar den kring ett bord nere i ett källarcafé på en kyrka, en tisdagkväll, i sällskap av omkring 8 människor i blandade åldrar under ett samtal som utgår ifrån en nyligen uppspelad dokumentärfilm (exempelvis "Stories We Tell") och glider in på allt från hur samtalet om oralsex lät i den svenska glesbygden under 1950-talet, till blivande hundraåringars promenader på Kinesiska muren och hur den moderna teknologin för människor allt längre ifrån varandra. En åttioårig tants ungdomliga fnissande och en 22-årig kvinnas längtan efter att stänga av mobilen. Ungefär så. Lite grädde till kan också passa utmärkt. Gudomligt, som sagt. 

 

[Här önskar jag att jag hade en bild att lägga upp från kvällen,
men - jag tog aldrig upp mobilen ur fickan.

Hör och häpna! Den behövdes aldrig. Nuet var intressant nog.]

Imorgon ska jag sträcka på mig och tycka om mig själv från djupet av mitt hjärta. 
Ja, redan nu ska jag göra det, men särskilt imorgon när jag är bland folk. 

Det har jag lärt mig av Jenna Hamilton i Awkward. 

 

 

Imorgon ska till och med snygga killar gilla mig. För att jag gillar mig själv.

jag går liksom och väntar på något. 

lite otåligt, men mest förväntasfullt. 

det gör att allt annat bara känns som 

transportsträcka. 

 

skulle visst till hemavan i väntan på detta något... okejrå. 

Nej hörrni.

Nu behöver jag pepp.

Pepplista:
- jag lever

- mina gardiner är mina och fina (de var någon annans, men jag har gjort dem till mina)

- jag har tak över huvudet (praktiskt så här när det är maj och snöar)

- jag är nyduschad. det är sweet. (särskilt när man skjutit upp duschen alldeles för länge)

- jag ska le hela dagen. från-och-med-NU :D

 

Tack. Det var allt för mig! CIAO.

 

PS. Jag tar gärna emot mer pepplistepunkter. Det går trögt att komma på dem själv nämligen...

SMILE!

 

 

 

----------

Jag är så PEPPAD på att livet ska fortsätta hända mig! Det väntar en massa gott, det är jag säker på! Och som Thomas Sjödin sa "Tiden springer inte ifrån dig... den kommer emot dig!" och Gud ska ge mig en framtid och ett hopp! (Jer. 29:11) Amen.

GOOOOD MORGON!
Bättre uppvaknande har sällan upplevts på Korpralsvägen 18! 

vet ni va? livet ä' bra!

jag har inte prioriterat tentaplugg idag, och det kan man ju tycka vad man vill om. jag sa "det blir nog inte vg den här gången..." och min mamma sa "bra."

 

nu ska jag dock sova och hålla tummarna för att det i alla fall blir ett g.

 

gud är med i livet, som en sol, som alltid finns där, trots att molnen skymmer sikten ibland. (classic.)

 

här är jag när jag är cool: