och fastän gangsterfasonerna ibland stiger oss åt huvudet och vi trampar varandra på tårna så håller vi ihop, som ett sammansvetsat gangstergäng, där alla medlemmar är viktiga och kärleken får oss att leva en för alla, alla för en.
we've been waiting for a real solution, we're talking about arms this time no more orders, no more directions, no more waiting around in line don't you ever feel like picking up something, not just pieces of love been looking all over for salvation, now we've had enough we all together just like a landslide this time, we all together just like a landslide this time no more dreams about this power structure, now we're on the move another rock in the machine, tired of being screwed don't you ever feel like being a part of, a part of something new we've been told so many times that there is nothing that we can do but we all together just like a landslide this time, we all together just like a landslide this time
we're gonna move like a movement, 'cause that's what we're gonna be, what we're gonna be
jag är tillbaka på banan igen. det var lite tufft ett tag, men idag går det som på räls. så länge det inte spårar ur så kommer jag kunna hålla ångan uppe. loking forward to destination: summer och en vardag där allt går som tåget!
silvrig champagneglass till extrapris i vårsolen på sundsvalls c. ja, tack.
_________________
Uppdatering 19:26
Jag har haft en fin dag på tåget och en fin händelse, bland många andra, var följande kommentar från en avstigande resenär: "Alltså, du är ju JÄTTEtrevlig! Det är ett rent nöje att åka med dig!"
Vi behöver bli bättre på att uppmuntra varandra och våga ge komplimanger. Detta utan att tro att någon ska tro att det finns en baktanke med varje fin kommentar. Varför ska det sitta så långt in för mig att kunna säga "jag och vår fantastiske förare" i slututropet när det är en man i min egen ålder jag talar om? Det gick ju som smort att säga "jag och vår fantastiska förare" när föraren var en kvinna i 40-50-årsåldern. Jag vill kunna säga att föraren är fantastisk, för att jag tycker att föraren i sin roll är fantastiskt duktig, utan att vara rädd att någon ska tro att jag egentligen menar att "föraren är sååååååå fantastisk och eftersom vi är lika gamla och av motsatt kön (varför nu det skulle spela roll? men det gör det) så är det väl lika bra att ba ropa: let's get it oooon!" osv. osv. osv.
NEJ. Raka puckar. Enkla komplimanger. Sakligt, men från hjärtat. Liksom silvrig champagneglass till extrapris i vårsolen på Sundsvalls C: Ja, tack. Sådant mår jag bra av.
Att för hundrafemtielfte gången stoppa impulsen att skicka ett sms innehållande ett hjärta, mitt hjärta, för att jag har hört att det står skrivet att jag ska bevara mitt hjärta framför allt och inte kasta pärlor åt svin. Från mitt hjärta utgår livet. Det kan jag inte bara impulsskicka iväg.
(Och - att ta engrammare smärtstillande på rad eftersom de slutar verka på grund av en visdomstand från avgrunden. Party.)
Jag hade en fantastisk kväll igår; en kväll med nya bekantskaper (kanske till och med nya vänner) och en kväll med skratt i mängder. Vi var nio stycken som åt underbar italiensk mat i en stojig liten restaurang fylld av andra fredagsfirare. Stolarna vi satt på var små, nästan lite surrealistiskt låga, och bordet matchade den nära magiskt barnsliga känslan genom sin litenhet. Kanske var det just storleken på möblerna och att vi liksom satt på en egen nivå i det fullsatta rummet som skapade känslan av en frizon. En egen oas mitt i stimmet. Vi behövde inte anstänga oss för att höras varandra genom myllret av fredagsfirande röster, nej, det var avslappnat och uppsluppet och fredag.
Fyra av oss gick vidare från restaurangen mot biosalongen och det är häftigt hur naturligt det kan kännas att umgås med människor man precis träffat och i en konstellation som aldrig funnits förr. Det var en välsignad kväll som toppade en fin fredag. Jag är så glad och välsignad
---------------------
sister hazel - missing you
"tänk att han är död för dig. han som var han som du var med."
och ändå saknar jag dig så att det gör ont. Jag tycker att min glädje kunde få vara starkare än min sorg.
Den här helgen väljer jag bort stan och studentlivet och väljer lugnet i Gamla Vänkan. Här ska jag få spendera tid med någon jag hemskt sällan tar mig tid för och jag har sett fram emot det ända sedan det blev bestämt för ett par veckor sedan.
När vardagstempot är så högt att jag liksom inte hinner välja in att umgås med de jag bryr mig mest om, så måste jag lära mig att PALLNITA, stanna upp och fundera på var jag är på väg och varför jag rusar framåt... Det gör jag idag; pallnitar och väljer att parkera vid sidan av vägen för att vänta in den person som ska få åka med mig på min väg genom livet. Den som jag behöver ta med mig hela vägen, oavsett om det är racerföre eller trafikstockning.
Följande sms får - väldigt passande - rama in den tanken och taggen:
Jag har jobbat idag, sett solen gå upp över västerbottens vidder genom tågfönstret.
Jag har också tagit mig i kragen och träffat läkare för att få hjälp att bryta det beteendemönster som fuckar upp min hälsa.
Jag har kommit as i were och gått därifrån as a star på SH'BAM-pass,
och - jag har vardagslyxat och livsnjutit med hotellunch i gott sällskap och kiwismulpajskvällsfika (lååångt!) i sällskap av Grynet. Kan inte bli mycket bättre än så!
Det har snurrat vinyler på min LP-spelare idag. Jag har druckit te och sorterat mina LP- och CD-skivor i bokstavsordning.
En av mina morbröder och jag har sedan snart 10 år tillbaka haft en särskild relation med tack vare vårt delade intresse för musik. Min mamma har sex syskon och denna morbror hade länge varit lite grann av "en i mängden", tills jag en dag hittade ett foto av hans säng - TÄCKT i Bob Dylan-grejer! Allt ifrån skivor av alla sorter till biografier, sångböcker och liveinspelade filmer! Plötsligt förstod jag att den gitarr och de notställ som alltid varit i vägen när jag och mina kusiner velat leka kurragömma gömma i hans hus kanske var mer än bara i vägen. Jag förstod också att den där konstiga metallställningen i hans bokhylla som påminde mig om mardrömstandställningen kanske hade något att göra med munspelet som låg bredvid...
Efter denna upptäkt har jag ofta gett honom musikrelaterade julklappar och presenter och han har lånat ut skivor till mig och för två veckor sedan ringde han och sa: "Alltså, jo, ja ha ju beställt 'n samlingbox ve Dylangrejer å, ja, he varl ju som dumt å ha dubbletter utå en massa skiver, så ja had tänkt... jao, sku du eller dina brorser villa ha nått utav 'e?"
Eh, JA.
Var det ens en fråga?
Den där biten om mina bröder ignorerade jag totalt (Förlåt! Ni kan få komma hit och lyssna... ) och paxade allt själv och tack vare en fantastisk lokförare som ville göra ett extra stopp lyckades vi leverera allt gratis över en 11 mils sträcka efter bara någon dag.
I leveransen ingick en bonus - och vilken bonus sedan! Min underbara morbror skänkte mig inte bara 40 CD-skivor och 28 LP-skivor, utan också hans gamla skivspelare med förstärkare och högtalare och ALLT. WAAAH! Igår var jag och Emma på PMU och köpte en möbel att ställa allt i och nu passar det så fint in i inredningen att det ser ut som att det alltid funnits där, men den här gåvan kommer jag sent glömma.
Och på tal om givmildhet:
Under den facebookfasta jag har just nu är mitt mål att läsa lite om Jesus liv varje dag, fram till påsk. Idag läste jag ur Matteus glädjebudskap och så hände något coolt precis när jag läste följande kapitel:
EXAKT samtidigt som jag läste vers 12 byttes det nämligen spår på LP-skivan som snurrade och följande låt gick igång:
Don’t wanna judge nobody, don’t wanna be judged
Don’t wanna touch nobody, don’t wanna be touched Don’t wanna hurt nobody, don’t wanna be hurt Don’t wanna treat nobody like they was dirt
But if you do right to me, baby I’ll do right to you, too Ya got to do unto others Like you’d have them, like you’d have them, do unto you
Jag har sjukskrivit mig från jobbet. Igen. Min mage är en ballong och mina ögon är fyllda av tårar. Att ringa och säga att jag inte kan jobba är att erkänna att jag inte är frisk och kry. Det är att låta sjukdomen (som jag hatar att kalla det, för att det känns så definitivt, oförhandlingsbart på något vis)... det är att låta ohälsan styra över mina val och över mitt liv. Jag vill inte bli styrd.
Men så läste jag följande text:
Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp.
från Kolosserbrevet och kom att tänka på det här med kroppen: Allt i kroppen hänger ihop. Hela kroppen utgör ett. En enhet. En helhet. Alla delar är viktiga och är en del av kroppen inte frisk, så är hela kroppen inte frisk.
Om min mage inte är frisk nog att jobba, kan jag då vara frisk nog att jobba? Jag har många gånger svarat JA på den frågan. Varför? Av samma anledning som att jag ofta pratar om min mage som en individ: "Min mage mår inte bra idag." "Min mage lever sitt eget lilla liv." "Min mages katarr är sämre än på ett bra tag." "Min mage skulle behöva en läkartid, hoppas hen ringer och bokar en snart." "Min mage tänkte stanna hemma från skolan idag. Jag däremot tänker gå dit. Vi får väl återförenas i eftermiddag helt enkelt." (Nåja. Men du fattar grejen.)
När jag tänker så här ljuger jag så mycket för mig själv att jag har en tendens att tro att det faktiskt är så här det funkar. Jag tror att jag kan separera min mage och min kropp från mitt jag, från mitt väsen, från min ande, men Maja: Stopp! DIN KROPP ÄR EN DEL AV DIG. NI ÄR OSKILJBARA. Deal with it!
I sitt första brev till de nykristna som bodde i Korinth skriver en klok man vid namn Paulus om hur vi människor hör ihop med varandra, oavsett vi gillar det eller ej. Han skriver om hur alla behövs och att varenda en är lika viktig för att kroppen ska bli en helhet, oavsett vilken "kroppsdel" vi är. Han skriver också att:
"Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra."
Motvilligt (ytterst motvillgt) måste jag idag erkänna att han har rätt även när det gäller vår fysiska kropp. Om magen inte är tillräckligt frisk för att jobba, då är inte resten av kroppen det heller. Det innebär att jag inte är tillräckligt frisk för att för jobba. Vilket i sin tur innebär att jag måste erkänna mig slagen av ohälsan...
... eller - måste jag det? Om jag läser vidare i första Korinthierbrevet (12:26) så står det:
"Blir en [kropps]del hedrad, så glädjer sig också alla de andra."
Intressant! Om jag alltså väljer att se min sjukskrivning som en handling som sätter magen främst (och inte låtsaskroppsdelen tjurskallen den här gången) och alltså hedrar den genom att ge den extra vila, så är det ingen som slagit mig. Jag behöver inte erkänna mig slagen, utan har behållit kontrollen och gjort ett medvetet val för att ta hand om hela mig. Jag har inte tvingats till någonting. Jag har valt min egen hälsa framför pengarna det skulle ge att jobba. Kanske är det någonstans i det beslutet man också kan hitta ovannämnda frid. Håller tummarna för det!
Jag och min mage. Min mage och jag. Vi.
Jag.
Och - thank God för förstående personalplanerare, som får en att känna att man tagit ett bra, hälsosamt beslut.
Det riktigt vräker ner nederbörd utanför fönstret och jag önskar jag kunde säga det var i form av snö, men det är betydligt blötare än så. Jag har precis fört över bilder från mobilen till datorn och döpt ett album till: "Vinter" 2014. För så mycket till vinter (utan citationstecken) 2014 blev det inte.
Nu väntar jag på den riktiga våren och tänker sjunga in den med en massa fantastisk lokalproducerad musik.
Jag nämnde ju härom dagen att jag varit på något som kallas "Tiny Inn". Detta är ett spelnings-/klubbprojekt som byter plats varje gång det arrangeras och det äger alltid rum hemma oss hos. Denna gång skulle en vän till mig kompa Pierre Dackmo och dessutom spelade the KooKoo's och underbara Slowfox:
Känns som att texten är baserad på årets "vinter": "if the sun came out all day, every day, during winter well, then poor old, poor old summer would not be worth a damn"
Tanken med Tiny Inn är att det ska vara "an ongoing discovery of great talents" och utöver nämnda band spelade en DJ musik och två konstnärer ställde ut sina verk.
Jag tycker hela konceptet är UNDERBART och detta i kombination med upptäcken av en fantastisk liten ekologisk livsstilsbutik (Meretes) här i stan gjorde att jag förra helgen totalt uppfylldes av känslan av att det kanske inte är så pjåkigt att bo i Umeå ändå (mina utlandsdrömmar till trots). Här är några bilder från TI:
Mitt i denna ungoing discovery av stora talanger slås jag ännu en gång av hur fantastiskt musikliv Umeå har och har haft genom åren. Sara frågade mig härom veckan vad jag lyssnade på för musik under högstadiet/gymnasiet och jag insåg att absoluta majoriteten är band eller artister från Västerbotten och Umeåregionen särskilt, däribland: the Perishers, the International Noise Conspirasy, Jennie Abrahamson, Sahara Hotnights, Lost Patrol, David Sandström Overdrive, Nocturnal Rites, Hello Saferide, Mates of Mine, Deportees och så det band som skapat låten som gått på repeat i mitt huvud hela dagen, älskade Isolation Years:
...well, i'm not sure of all the facts, but i know it wasn't him.
Idag är det fettisdag och jag firar med semmel... (semel? semla? SEMLAFIKA? Nej. Semmelfika.) semmelfika tillsammans med ett gäng fina klasskompisar. Jag är så glad att jag till slut börjat tycka om semlor på riktigt efter en uppväxt av att ha ätit dem mer för att det hör till än för att jag verkligen tyckt om det. Wunderbar!
När jag häromdagen såg fram emot denna fettisdag som den dag då man ÄNTLIGEN får börja äta semlor, men så slog det mig att faktum är att det ju är SISTA dagen man får äta. Fettisdagen är ju nämligen en fet-tisdag för att man förr laddade upp inför den stundande fastan denna dag.
Jag blev inspirerad av detta och har bestämt mig för att också fasta! Men på grund av min nyfunna kärlek till semlor, tänkte jag fasta från något annat än mat.
Poängen med min fasta är att välja bort något som utgör ett hinder för mig i min relation med mig själv och min relation med Gud. Under 40 dagar väljer jag därför bort facebook. Precis som att man, när man fastar ifrån mat, inte helt svälter sig har jag också vissa undantag där jag får logga in på facebook, exempelvis för att ta del av en grupp för skolarbetesplanering.
Jag är sjukt taggad på att sluta logga in på ren reflex varje gång jag får en stund över. De stunder jag nu får över ska få bli just _över_. De stunder av väntan som jag fyllt ut med ett scrolla i facebookflödet ska få bli stunder av väntan. De stunder av läggdags, "men vänta, jag ska bara snabbt logga in..." ska få bli stunder av läggdags. Det kommer bli en utmaning, men det ska också en fasta vara. Det är dags att omprioritera och välja bort det som blivit "för mycket av det goda". Den dagen semlor blir för "mycket av det goda" för mig (må det dröja lääääääänge), så kanske jag väljer bort dem för ett tag också... men för nu: dags att prioritera umgänge med mig själv framför umgänge med facebook fram till påsk!
Om varje dag är en ny dag, ett nytt tomt blad som jag väljer vad jag ska göra av, om varje dag är en nystart så har jag haft samma dag sedan omkring den 15:e februari. En enda lång, lång, lång dag utan nystart. Utan en ny soluppgång. En enda långfredaglördag. Jag har verkligen haft ett par veckor av mental seghet och varje morgon jag stigit upp har jag sökt den där känslan av tagg och pepp inför dagen utan större lycka. Det är inte så att det har varit totalt nattsvart när jag öppnat ögonen, snarare bara grått och trist - precis som det var innan jag slöt ögonen. Ingen ny soluppgång. Ingen ny dag. Inget tomt blad, utan ett blad som redan är ner kluddrat med gråa blyertsstreck som stöter bort alla försök att med färgglada tuschpennor göra något nytt av den redan påbörjade dagen.
Jag vet inte om det här make:ar sense, men det jag vill komma till är i alla fall att beskriva känslan av att efter så länge på samma dassigt grå blad bara plötsligt inse, tack vare en stund med Gud och en omfamning av vänner, att jag kan få ta tag i hörnet av papperet och...
Åh - det är nästan så att jag skulle vilja att du testade! Ta ett papper (litet eller stort, men vitt på båda sidor) och skriv och rita och kludda och skriv mer och kludda mer, ingen konst, bara nonsens för att fylla ena sidan. När du tycker att du inte rymmer mer - kludda lite till! Rita din familj, dina vänner, skriv om din längtan eller om vad du ätit till middag senaste veckan. Lite till bara. Lite till. Du börjar säkert bli sugen på att byta sida eller sluta kludda, men det går inte, varken att sluta kludda eller att hitta ny yta att rita på. Skriv lite till, kanske en handlingslista, lista alla saker du äger. Kom igen. Lite till. Kom igen då. Och - stanna upp.
Ta ett djupt andetag.
Jag tog ett djupt andetag igår. Jag satte mig på en stol bland vänner - SÅ less på det grå molnen som täckt solen för mig på senaste (både bokstavligt och bildligt) mer eller mindre - för det är verkligen så att jag inte alls sett solen eller sett dess ljus. Det är bara det att det tar på att aldrig få se den klart när man längtar så.
Mina vänner kramade om mig, så som de gjort förr, men den här gången var det något nytt som hände: jag nöp fast om hörnet på papperet (gör det du med) och vände blad (du också). Vitt. Blankt. Nytt. Soluppgång.
Sedan igår kväll har jag fyllt mitt blad med en uuuuuuuuunderbar kväll på Tiny Inn (tänker att jag kan berätta mer om det i ett senare inlägg), en god natts sömn, en härlig förmiddag som söndagsskolledare, inredningsfixarbesök av mor och far, taveluppsättningar, stereoinställningar och PREMIÄRSPELNING MED MIN NYA (gamla) LP-SPELARE. Underbart! En av de många skivor som har snurrat under eftermiddagen är Cat Stevens' Teaser and the Firecat och på den finns en låt som passar så bra till vad jag precis beskrivit.
Du har säkert hört melodin förr, men lyssna lite extra på texten den här gången.
Morning has broken, like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird. Praise for the singing, praise for the morning, Praise for them springing fresh from the Word.
Sweet the rain's new fall, sunlight from heaven. Like the first dewfall, on the first grass. Praise for the sweetnes of the wet garden, Sprung in completeness where His feet pass.
Mine is the sunlight, mine is the morning. Born of the one light Eden saw play. Praise with elation, praise every morning; God's recreation of the new day.
Morning has broken, like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird. Praise for the singing, praise for the morning, Praise for them springing fresh from the Word.
Nu ska jag sluta ögonen och ladda inför gåvan av ännu en ny soluppgång.
Mitt domännamn till trots är jag inte alltför lazy. Har snarare en historia av motsatsen, men jobbar numera medvetet för att dra ner på "görandet" och öka "varandet".
Jag är 24 år och tackar Gud för varje dag jag får, lättsam som tung.
Just nu läser jag Kandidatprogrammet i Språk (inriktning Freds- och Konfliktstudier) vid Umeå Universitet och därför tänkte jag gå emot allt vad svensklärare sagt mig om stil och skrivande och börja varje kommande mening med "Jag". Bara för att jag kan:
Jag äter vegetariskt av moraliska och ekologiska skäl.
Jag lyssnar på: bra musik (så klart), mest av typen soul/motown, indierock och -pop. Jag är lite rädd för radiohits...
Jag brinner för att älska mina medmänniskor, precis som Jesus.
Jag tycker om socialism.
Jag drömmer om att leva internationellt och utan materiella tvång. Jag vill leva ett aboriginal life i (/utanför) en överteknologisk värld. Helst
Don’t wanna judge nobody, don’t wanna be judged
