le vent nous portera

Det finns SÅ mycket här i världen som inspirerar mig. Som får mig att glömma mitt eget illamående (som placerat mig i soffläge idag, mot min vilja) och istället fyller mig med tankar och idéer om hur vår värld och gemenskap skulle kunna se ut!

Jag tror att vi människor är skapade för att älska varandra och ära och ta hand om den skapelse vi har fått ta emot som en gudomlig gåva. (Rom. 13:9-10, 1 Mos. 16f, Ps. 115:6) En gång i tiden var vi ganska bra på det och följande dokumentär är ett fint exempel:

 

Idag går det mindre bra:

 

Samtidigt finns det många som kämpar för en kärleksfullare värld:

Och det finns många som framgångsrikt har gjort världen kärleksfullare och ställt krav på att alla människor har samma rättigheter:

 

 

Allt det här inspirerar mig! Ta dig tid att se i alla fall något av det jag länkat här och inspireras du med!
Kärlekens kraft övervinner ALLT (1 Kor. 13: 4-8, 13) och är supermäktig att bli uppfylld av!
Tillsammans kan vi ge all orättvisa en PUNCH IN THE FACE!

 

Allt sedan min knäkrasch för snart ett år sedan har jag kämpat för att hitta tillbaka till hållbar träning och fysisk aktivitet som en del av min vardag. Jag har rehab:at på repeat och utvecklats och gått på bakslag och börjat om igen och utvecklats och gått på bakslag och börjat om igen, men bakslaget med en massa förkylningar sedan början av december har gjort att det har känts riktigt tungt att börja om igen...

Men idag - idag har jag tagit mig i kragen, skaffat gymkort och gått på ett BodyVive-pass som blev ultimat första pass för ett (än så länge ;) ) svagt knä (och en svag Maja...). SÅÅÅÅÅ KUL!

Tack GODE Gud för detta! Låt det bli hållbart och hjälp mig prioritera att ta hand om mitt hjärta genom att göra träningen till ett bestående inslag i vardagen igen. Plzzz

 

Skrev en text för en vecka sedan, innan solen bestämde sig för att göra ett kort - men ytterst uppskattat - besök. Den texten ser ut så här:

 

140218

"Jag sitter på en bänk längs efter strandpromenaden vid Umeälven. Det är mitten av februari och isen har inte ännu lagt sig. Det är grått. 0 soltimmar i stan under hela månaden och det väntar en molnig vecka till enligt lokalnyheterna. 

Gässen glider omkring på det öppna vattnet. Det måste vara kallt.

Jag är inte ensam om att vara ute. Många promenerar förbi. Jag tittar upp med ett vänligt leende, väl avvägt, inte för tidigt, inte för rakt på, inte för länge, med mungiporna på lagom avstånd från öronen. De flesta möter aldrig min blick. De pinnar på. Marscherar förbi. Det går fort. De går fort. Varför rör vi oss så fort? Och varför rycker det till i mig av förvåning när någon plötsligt sneglar ner mot mig och, knappt hörbart, ler ett "Hej"?
En man med hund går snabbt fram, vill vidare, målmedvetet, men - så stannar hunden. Tycker mina skor verkar intressanta. Mannen stannar upp, tittar på hunden och lyfter sedan blicken mot mig. Jag avfyrar ett leende, väl avvägt, ett större den här gången. Hundens närvaro tillåter det. Mannen ler tillbaka och plötsligt har tempot i honom försvunnit. Vi pratar om hundens nyfikenhet och han säger att "att hon lättare tar sig fram utan att bli alldeles snöig i pälsen, det är väl det enda som är bra med det här" och underförstått uttrycker vi längtan efter riktiga vinterpromenaden längs Umeälven. Långsamma promenader på gnistrande snö, där gränsen mellan fast mark och vatten suddats ut och solen står så lågt att man måste kisa. "Det kanske väntar om en vecka, om lokalnyheterna får bestämma." tänker jag medan jag reser mig upp och marscherar iväg genom februaridiset."

-----------

Solen kom alltså på besök. Sju soltimmar i februari med andra ord, men mitt i glädjen över ljuset kan jag inte låta bli att undra när hösten övergick i vår? Var vintern tog vägen? och - Om hunden tycker bättre om slask och regn eller meterdjup snö?

Framför allt som skall bevaras, må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. 

 

jag vill vandra på höga berg. 

jag vill ha solen i ögonen.

jag vill kavla upp underställströjärmarna och skopa upp vatten ur en bäck med l'eau de vie.

jag vill slå mig ner på samma sten som dig, rygg i rygg och skratta tills jag kiknar. 

jag vill fyllas av frid. 

 

skithögtid.

så känner jag.

Jag ska upp 04:00 imorgon igen. Jag har egentligen inga större problem att kliva upp den tiden. Jag gillar att vara uppe före resten av världen. Jag gillar att det då är bara jag och stillheten och jag gillar när vi får spendera tid ihop, jag och hen.

Problemet uppstår när jag inte lyckas somna i tid inför att kliva upp så tidigt. Som nu. Allt snurrar (på ett icke-sömndrucket sätt).

John Mayer gör ett gott försök att lugna ner mig, men jag har en stressad mage som är allt annat än lugn och stilla. Om jag pressar hakan mot bröstet, drar upp pyjamast-shirten en bit och tittar förbi kindbenen ner på magen ser jag huden röra sig, som ett visuellt bevis på att det rör sig frenetiskt i tarmarna.

Jag har varit ganska hård mot min mage genom åren, inte alltid lyssnat på den när den haft viktiga saker att säga, mena jag lovar den nu - jag lovar dig magen - jag ska bli bättre på att lyssna på dig, bara du lugnar dig nu, så jag får sova. Vi måste samarbeta och jag lovar att jag ska bossa mindre över dig och låta dig göra din röst hörd. 

Come sleep now my dear, come sleep. Imorgon är det du, jag och stillheten. 

Det tjuter fortfarande i öronen efter gårdagens konsert och det kanske är dumt, men jag gillar det. Det hör liksom till. (Okej - att det fortfarande tjuter 24 timmar efter konsertens slut är väl kanske att ta i. Tinnitusvarning. Men jag väljer att inte tänka på det just nu.)

Konserten var Liselottes och det var en konsert utan dess like. Bandet var makalöst bra och att veta att min kära vän och idol satt ihop hela tjottaballongen som projekt på musikerutbildningen på Dalkarlaså Folkhögskola var stort och mäktigt att inse, men det var också så himla hon; så himla bra. 

 

De kallade konserten "Show Some Enthusiasm" och om den var något utan dess like i musikväg, så har den här veckan varit något utan dess like i förkylningsväg för mig. 

Jag har legat FULLSTÄNDIGT däckad i feber från natten mot tisdag tills igår, då jag gav mig den på att jag skulle iväg och visa MÄNGDER av entusiasm och njuta av livemusiken.

Sagt och gjort - ett par 1-grammare med febernedsättande senare tog jag mig iväg. Jag hade bönat och bett till Gud om att han skulle låta mig orka och "he who asks shall recieve", så jag tackar Gud till 100% för att jag mådde så pass bra att jag verkligen kunde njuta av allt!

 

Och alla! Många av se finaste människorna jag vet delade kvällen med mig. Tillsammans hade vi bestämt att vi också skulle träffas ikväll igen och passa på att umgås när vi alla, för en gångs skull, befann oss på samma ort. Supertaggad och entusiasmerad gick jag och lade mig igår och jag hade glömt veckans hälsobekymmer. 

 

Tills jag vaknade.

12,5 timme senare.

I feber.

Som alla andra mornar denna vecka. 

Jag hamnade snabbt i soffläge för att superkurera mig och bli frisk lagom till kvällen.

 

Så lät planen i alla fall. Men när febern bara steg och ögonen värkte som stryk och mina dunderpiller från gårdagen inte var riktigt lika dundriga idag, så tvingades jag, med tårar i hela fejset inse att entusiasmen inte klarar sig helt ensam. Det måste finnas kraft nog för att visa entusiasmen också. Gör det inte det, så får man tänka om. 

Ikväll tänkte jag om, trots att det tog emot, och visade min entusiasm genom ett par telefonsamtal till de fina jag velat träffa och peppade dem att dela en underbar kväll ihop i alla fall. Jag sa "jag ska vara hemma", grät en skvätt av glädje över att ha dem, sorg över att inte vara med och trötthet på grund av en utmattande vecka. Och i min ensamhet i lägenheten hörde jag så suset i öronen, tjutet från gårdagen och mindes glädjen och entusiasmen som fyllt mig då. 

 

Ikväll har jag vilat för att ge rum för den kraft som jag ska använda för att uttrycka min entusiasm.

 

 

Följande låt i hörlurar. Stereoljud. Ljudbilden. O. M. G. Blunda.

 

Tack Sara för tipset.

Hela dagen har jag spenderat i samtal med goda vänner, samtal som är livsviktiga för oss alla för de tillåter oss att rensa ut slagget ur våra hjärnor och hjärtan och påminner oss om vad som är viktigt att ha där; vad som ger oss energi; vad som får oss att se fram emot resten av dagen och morgondagen. De här samtalen ger mig energi och mersmak och blir, för mig, tydliga exempel på vad som är viktigt i livet.
I skuggan till det ligger analysen av en C-uppsats och lurar. I jämförelse med dagens viktiga samtal känns frågor som ”Vad använder författaren för empiriskt material i uppsatsen, dvs. vad är det för material som analyseras?” eller ”Drar författaren rimliga slutsatser? Vad lär vi oss av uppsatsen?” väldigt oviktiga och jag blir istället sugen på att ringa vidare till fler fina människor och helt enkelt dela livet istället för att dela in en C-uppsats' innehåll i bra metoder resp. dåliga metoder och rimliga slutsatser resp. orimliga slutsatser.

49 sidor med rubriken ”Från rebellgrupp till politiskt parti” skulle normalt sett fånga mitt intresse i ett nafs (varför jag och min grupp valde just denna uppsats…), men inte alls i nuläget. Det hade varit lätt att välja bort analysen för en kväll i glada vänners lag, men det här är en gruppuppgift och eftersom vi ska ses imorgon och sammanställa allt tänker jag att jag kanske måste take one for the team, för then again - det handlar ju vänskap också om: att kunna prioritera gruppens vilja högre än sin egen ibland.