le vent nous portera

(Det här är läskigt ska du veta, men jag har lärt mig av det gångna året - se nedan - och viljan att dela med mig av det här är större än rädslan för att blotta min sårbarhet, så here it goes!)

För 393 dagar sedan lät jag en person låsa upp den inbrottsäkra kista som jag så mjukt och omsorgsfullt paketerat ner mitt sköra hjärta i. Exakt hur länge jag bevarat mitt hjärta så minns jag inte, men i många, många år hade jag övat på att försvara kistan från alla möjliga inkräktare. Jag hade genom år av övning förstått att det lättaste sättet att få människor att låta bli att fråga efter nyckeln till kistan var genom att låta dem tro att de redan fått den.

Jag har otaliga gånger visat upp en reflektion av mitt hjärta när någon annan sträckt fram sitt bultande hjärta mot mig och bett mig hjälpa hen att hålla det; en reflektion av något äkta för att ge sken av att jag släppt in personen nära; för att ge sken av att hen var lika mycket min vän som jag var hens. Mitt hjärta skulle förbli intakt så länge jag kunde hålla alla på lämpligt avstånd ifrån min kista. Alla. Inklusive mig själv.

Någonstans visste jag att mitt stackars hjärta inte trivdes där i kistan. Någonstans kände jag mörkret och andnöden, den kvava luften och längtan efter dagsljus. Någonstans fanns förnimmelsen av vilket brott jag begick mot mitt eget hjärta, förnimmelsen av frihetsberövandet.

Och just därför - på grund av föraningen av det förtvinande som väntade under kistlocket - valde jag att inte öppna och se efter. Jag valde att hålla mig själv på avstånd. Jag valde att inte känna. Inte på djupet.

Men så satte Gud en motvillig Maja på ett golv, i ett rum, i ett internat, på en folkhögskola, i en skog, i Västerbottens kustland i ett höstruskigt Sverige. Gud ville ta med mig på en resa in i det okända och jag kunde inte annat än följa med. Med på resan skulle ytterligare en person komma och mycket motsträvigt började jag - sakta, sakta, sakta - acceptera denna persons påverkan på mig.
Denna person fick det undangömda hjärtat att bulta starkare och starkare inuti kistan och snart, utan att jag själv riktigt varit med på noterna, hade hjärtat börjat pressa isär de träplankor som utgjorde den inbrottssäkra kistan. Genom gliporna i träet fick hjärtat smaka av dagsljuset och när det en gång fått göra det övergick förnimmelsen av frihetsberövande till en överväldigande känsla av ett rop på hjälp: "SLÄPP UT MIG!". I panik och rädsla för ovissheten om vad som skulle vänta mitt älskade hjärta om det släpptes ut pressade jag krampaktigt mina fingrar ännu hårdare omkring nyckeln i min hand. Vågade knappt snegla mot kistan och kämpade för att slippa känna längtan efter frihet. Men jag tvingades till slut känna.

Den här personen stod där. Mitt emot mig. Tålmodigt. Sa "Du behöver inte göra det nu, om du inte vill. Jag är beredd när du är."

"Hjälp." sa jag.
Och du räckte fram din hand.
Och jag sneglade på kistan. På ovissheten. På stupet. Tvekade.
Sneglade på dig.
Tvekade.
Din blick mötte min. Fylld av kärlek.
Och jag kastade mig ut.

Här önskar jag att jag kunde berätta om känslan av frihet, om känslan av att andas ny, frisk luft, om känslan av närhet och gemenskap, om känslan som är större än alla andra känslor, men… jag kan inte. Det går inte. Dessa känslor måste upplevas och – läs noga nu - de är LÄTT VÄRDA RISKEN till smärta.
Tro mig.

Hur vet jag att de är värda risken? Jo, för att jag de senaste månaderna genomlevt konsekvensen av risken - ett FULLSTÄNDIGT KROSSAT HJÄRTA. Gud tyckte att personen som fått nyckeln till kistan hade gjort sin insats i min resa och motvilligt tvingades jag se honom gå. Jag skulle resa vidare utan honom. Och det gör ONT på ett helt annat sätt än jag NÅGONSIN trott att det skulle kunna (Vem kunde tro att det kunde göra fysiskt ont!? Och plötsligt make:ar alla heartbreak-sånger sense!).
Ja, det gör ont - mitt hjärta har fortfarande inte läkt riktigt. Kanske gör det aldrig det helt och hållet, jag vet inte... men en sak vet jag: Varenda stund - i gråt eller skratt, ångest eller salighet, skrik eller sång - med ett frisläppt hjärta är bättre än ett hjärta i en inbrottsäker kista.

Vetskapen om att mitt älskade hjärta en dag kommer få flyga fritt igen klår kistans trygga fängelsegaller med hästlängder. Om det så dröjer 392 dagar till eller ett helt liv innan det slutar göra ont, så ska jag göra allt i min makt för att krossa kistan om den återigen dyker upp bredvid mig.

 

C.S. Lewis sa att vi måste släppa ut våra hjärtan ur kistorna för att överhuvudtaget kunna ha med kärlek att göra. Så tolkar i alla fall jag följande citat: ”To love at all is to be vulnerable.”
Snubblade över följande illustration som beskriver detta väldigt bra:

Till dig som velat vara min äkta vän: förlåt. Förlåt för att jag inte vågat släppa in den fantastiska människa som är du, hela vägen fram till mitt hjärta. Jag vill gärna våga och jag jobbar på det. Tack för du låtit mig hålla ditt hjärta. I framtiden, om Gud vill, får du hålla mitt.

Till dig som var den förste att vara min äkta vän: tack. Tack. Tack. Tack för att du hela tiden visat att våra hjärtan är till för att finnas ute i dagsljuset. Tack för att du fick mig att förstå att äkthet mot varandra är viktigast; att kärlek innefattar fullkomlig ärlighet och att hjärtan ibland måste krossas för att den äkta kärleken ska få rum i våra liv. Love survives a broken heart - and sometimes the only way for love to survive is through a broken heart. Hur ont det än gjort är jag glad att det är med dig jag fått lära mig den här läxan. Jag älskar dig, min vän.

Till Gud: hjälp. Hjälp mig att fortsätta förvalta den största gåva jag fått av dig; mitt hjärta. Påminn mig om att jag måste våga riskera förlust för att kunna vinna, att "att förvalta" innebär att använda - inte gräva ner  (Luk. 19:12f, Matt 25:14f). Tack för att du hjälpt mig våga visa mitt äkta hjärta för fler människor denna höst. Hjälp mig att på ett ännu bättre sätt bevara mitt hjärta under de kommande dagar du ger mig.

Till dig som fått se mitt hjärta i höst: du har varit livsviktig för mig under denna del av min livsresa. Jag är oförmögen att förklara hur glad jag är att ha dig som resesällskap.

Och snälla du som läser: hjälp mig göra 2014 till ett år av äkthet, fyllt av mod att kasta sig ut för stupet, öppna den låsta kistan, komma ut ur den garderob vi gömmer oss i och tro på att kärleken bär allt!

De skjuter fyrverkerier i mängder längst bort på gatan och en del av mig vill springa ut på gården och kasta huvudet bakåt och gapa åt det mäktiga. En annan del av mig, den större delen av mig, vill helst att de ska ge sig snart så jag kan få sova. Före klockan 23. På en lördag kväll. Helt utan ånger eller rädsla för att missa något som händer på krogen.
Jag hörde att någon höll på att växa upp. Eller kanske är denna kväll ett undantag.

 

-------------------------------------------

UPPDATERING, söndag 07:49

... och att vakna innan åtta en söndagmorgon och känna sig pigg och redo att kliva upp, det är minsann inte så stereotypt ungdomligt det heller!

 

UPPDATERING, 08:31

But then again - att dra upp tjocksockarna över knäna, krypa upp i soffan med ett stadigt grepp omkring sina ben och hakan vilandes på knäskålarna och med STOR entusiasm he på dagens avsnitt av julkalendern, det är kanske inte så stereotypt vuxet heller.

 

Så snurrar jag omkring på Internet. Loggar in på Facebook för femtonde (inte en överdrift) gången dag. En notification och ett meddelande. En invite till att spela något piratspel och en glad gubbe. Inget nytt under solen.

Jag har haft ett par stilla timmar av läsning och fika endast i sällskap av tända ljus och en mysig filt och mig själv, men så hamnade jag där i cyber space igen.

Jag tänkte försöka bli bättre på att göra mig själv sällskap, men det är förgömmande svårt när resten av världen bara är ett par klick bort. Jag tror jag måste tala om för mitt inre att sällskap med "bara" mig inte är så bara; hörde ryktas om att det är ett mycket exklusivt och priviligerat sällskap.

 

 

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna

som hette Marta bjöd honom hem till sig.

Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid

Herrens fötter och lyssnade till hans ord.

Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med.

Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade:

"Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig

ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till."

Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig

en sak behövs. Maria har valt det som är bäst

och det ska inte tas ifrån henne."

 

Maja, Maja, du gör dig bekymmer och oroar dig så mycket, fast bara en sak behövs.

Fast bara en sak behövs.
Jag vill lära mig denna enda sak.

 

En tanke bara så här när klockan för ett bra tag sedan slagit sängdags och tankarna snurrar runt i cirklar:
Det här med att inte göra en grej av något som inte är en grej, fast det skulle kunna bli en, så därför är det ju tekniskt sett redan lite av en grej fastän det inte ens är början till en... (ja, ni ser hur det snurrar) (och Sara - nej, det här handlar om något annat)

...kan inte det både hjälpa och stjälpa, beroende på vilken typ av grej man gör det till?

Så ofta får man höra att man inte ska göra en höna av en fjäder eller övertänka grejer innan de hunnit bli verklighet, men jag menar att man har alternativ för om utfallet av hönan ska vara bra eller inte:
antingen gör man hönan till en mental grej som blir så stor att den känns oöverkomlig. Eller - så bestämmer man sig för att göra det till en grej, en praktisk utmaning, som man ger sig den på att klara av att hantera. Grejen som man redan på förhand gjort till något det kanske inte skulle komma att bli motiverar en alltså att ta sig i kragen och tjuren vid hornen och tummen ur och så vidare och göra något uppbyggande av hela situationen. Det måste ju vara bra tycker jag, istället för att grejen blir ett hjärnspöke (i hön-skepnad! huvva!) som man ryggar tillbaka ifrån när man tänker på.
Tredje alternativet är ju att inte göra något grej av grejen, men om man redan råkat göra det genom att överhuvudtaget tänka tanken att det skulle vara en grej, så är det väl lika bra att man taggar till och ser till att greja det.

 

Det var allt för mig. Tack.
Och ursäkta röran.

jag vill sjunga de arga bitarna ur den fantastiska sången "faitytale of new york" på repeat, hoppa och stampa sönder kartonger, våldpula in plast i en proppfull container och kasta tomglas i sinne så det lever om så det skär i öronen.

tack gode gud för återvinningstationer och ilsken glad musik. imorgon ska ska jag må mindre illa. tack för mig. 

Hemma hos mig och Emma har december blivit lite av en Gör-det-själv-månad. I studentlivets eviga pengabrist kräver denna utgiftsfyllda månad lite mer kreativitet än de andra 11 månaderna på året. Därav finns bland annat följande att finna i vår lägenhet:

 

 

När det handlar om att ambitioner och arbetsmängd har jag en tendens att ta mig vatten över huvudet. Eller, egentligen aldrig över huvudet, men så där att jag frenetiskt måste trampa vatten för att hålla näsan över ytan. En dag i slutet av november hade jag trampat nog och bestämde mig för att ta en paus.

 

UTDRAG UR MIN DAGBOK: 131125

 

14:01

16:08

Jag har antagit den stora utmaning det är att göra färre saker - att våga välja bort åtaganden och ta ner ambitionsnivån på de jag har, trots att jag vet att jag kan prestera mera. Det är JÄTTESVÅRT för det går emot allt vad inlärt beteendemönster heter, men jag jobbar på det.

Och jag tror att jag hittills har lärt mig att ibland stanna upp i vattentrampandet och se att jag, om jag slappnar av riktigt, faktiskt kan flyta uppe på vattenytan; vila och drömma om den där krämbullen jag en gång kommer hålla i min hand.

Är skrivsugen för första gången på länge, men är också alldeles handsvettig, seg i fingrarna och trött i ögonen, så jag drar ner på skrivandet och bjuder på några bilder från min fantastiska resa till Leeds och Manchester jag varit på under den gångna veckan. En resa som verkligen påminde mig om vilket fantastiskt liv jag har, svårigheterna till trotsinkluderat. 

Såg följande hända IRL: (OBS! FANTASTISKT, be prepared to be amazed av hur tajta de är och akta höjningarna i slutet!) (OCH - akta, på riktigt, det hysteriska fansskriken i slutet.)