på sommar är dagarna evighetslånga
Jag ligger på soffan i mamma och pappas vardagsrum. Katten kurrar bredvid mig och allt är stilla. Mamma och pappa har gått i säng och egentligen borde jag göra detsamma. Vi ska upp om 7,5 timmar och köra den Vita Pärlan in till stan tillsammans i morgonsolen.
Jag borde gå i säng, men gör inte det. Jag har en sådan där dag som gärna skulle få vara en evighet. Håret är fortfarande fuktigt efter kvällens vattenkrig. Vi sprang över gräset, asfalten, gruset och genom fontänen vid Medborgarhuset och skattade så att det var svårt att säga om vi var genomblöta av vatten eller tårar av glädje. Lycka. Frihet.
Det var jag och mina två bröder och Doaa och hennes sex bröder och systrar. Den svenska fanan vajade i kvällsbrisen och säga vad man vill om bristerna i det svenska samhället idag, men faktum är att det är en STOR välsignelse att få bo här... Än så länge. Let's keep it that way. Hur som helst - tillbaka till den strålande dagen:
Doaa är uppväxt i Irak och tillsammans med delar av sin familj kom hon till Sverige 2008. Idag är hela familjen här och fyra av nio familjemedlemmar fick idag mottaga sina svenska medborgarskap inför ett par hundra nationaldagsfirare och vänner under en gassande varm eftermiddag i en park i ett typiskt svenskt pittoreskt småstadssamhälle. Jag fick vara vittne och det var en ära att vara med och fira.
En middag åtnjöts. Arabisk lammkebab till varmrätt och svensk rabarberpaj med vaniljsås till efterrätt. I glada vänners lag. Och det var SÅ trevligt!
Precis så här vill jag att mina kommande nationaldagar ska se ut. Nåja, kanske inte "precis", med samma ingredienser: sol, glädje, vänskap, möten över gränser, kulturkrockar, skratt, måltid, mod, sång, gemenskap och en stor dos påminnelse om att vi har mycket att värna om i det svenska samhället. (Och ett vattenkrig eller två.) Det är en välsignelse att få bo är, för oss alla, och vi måste kämpa för att förvalta den välsignelsen.
Så nu ligger jag här i soffan, tittar ut på himlen som fortfarande är ljusblå, känner pirret i fotsulorna efter att ha sprungit barfota över gräs, asfalt, grus och genom det kalla vattnet i fontänen vid Medborgarhuset. I morgon ska vi köra den Vita Pärlan in till stan i morgonsolen, men nu ska jag lägga ner mobilen och ta en sekund och bara njuta av den här dagen, som helst skulle fått vara i en evighet.
