le vent nous portera

den lyser så mycket starkare än alla andra färger.

djupt röd.

djupt, djupt röd lyser den.

allt omkring verkar grått i jämförelse.

 

jag hittade dig i min ficka, helt oväntat.

tyckte att vardagens för tillfället var rätt färgglad, ljus,

tills jag fick dig i min hand,

tills mina ögon jämförde allt annat med dig.

 

det är höst och inte ens lövens otaliga fantastiska nyanser har en chans att lysa klarare än dig.

röd, men i så många nyanser, som blod och som rodnande kinder. len. skör. tunn. liten.

 

(men) inget lyser så starkt som dig.

 

före dig visste jag inget annat. jag tog världen för vad den var.

nu?

nu är höstsolen genom lönnlöven plötsligt medioker.

du lyser starkare.

 

det går mot mörkare tider och jag vill bära dig med mig.

även om du blir tilltuffsad bland alla andra saker i min ficka (mobiltelefon, nycklar, hörlurar, fingervantar och sånt, du vet),

så ska jag alltid bära dig nära mitt hjärta.

jag ska alltid minnas din lyster.

minnas hur du gör resten av världen världslig.

minnas glimten av paradiset du visar mig

och aldrig, aldrig tro att jag kan beskriva din färg.

 

 kärleken är tålmodig och god
allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
1 Kor. 13:4a, 7