le vent nous portera

det är så otroligt frustrerande att inte ha kontroll och att inte kunna göra något för att lyckas ta kontrollen. att ha ansvar som man inte vet om man lyckas axla, inte på grund utav bristande intresse eller engagemang utan på grund av att omgivningen inte bidrar med det som krävs för att skapa en schysst grund att stå på.
jag är så less på att vara stressad och en stor del av min aupair-dröm är att kunna fokusera på en sak - ett jobb - och sedan på mig själv; att ha ett projekt och maximalt två sidoprojekt (barnen, resp. träning och bokläsning). detta istället för att ha tre projekt:
1. ungdomsledarjobb
2. förskolejobb
3. postjobb
och (minst) fyra sidoprojekt:
1. a) ledamot i kommunfullmäkige, b) partipolitiskt engagerad
2. a) bodypump-instruktör b) aktiv i korpen
3. engagerad i arrangerandet av någonting större
4. engagerad i nystartat replokalsprojekt
vilket jag råkat ha haft under vårterminen. det tär på en att göra för mycket, framför allt när man ska kombinera detta med att också fokusera på sig själv och sina vänner.

aupair-drömmen hägrar alltså, men efter en och en halv vecka i frankrike har jag inte hunnit nå dit än. jag längtar dock. kan knappt bärga mig. vill komma in i en vardag. vill ha koll på vad jag sysslar med. vill veta vad som gäller; när jag ska jobba, hur jag ska jobba, hur jag får betalt, hur jag ska använda telefonen jag fått låna, om jag borde ha en privat telefon, hur jag bör betala när jag ska tanka, vad som händer om jag blir sjuk, när jag får ta semester, när jag får skriva kontrakt, om jag borde köpa half-fare card till tågen osv. osv. osv. you get my point
jag är alltså inte där än och ikväll, när jag planerat att träffa maria och andréa för svensk filmkväll och avslappnat häng så blev jag hemma istället:
påbörjade ett samtal med mamman för att reda ut ovanstående och tyckte att det gick ganska bra - tills hon kom på att hon ju har tre barn och en kroniskt less (det där var elakt) mamie och en matglad man att laga middag till. och ballonger att plocka ner. och skolryggsäckar att förbereda. och barn att duscha. och att lägga i sängen. och plötsligt hann vi inte längre
och plötsligt var klockan för mycket för att åka till maria.

jag tror och hoppas att det blir bättre. att den där vardagen kommer och att den där drömmen absolut kan bli verklighet, men - som min frustration och det här inlägget förtäljer - jag har inte hunnit nå dit än.

m