le vent nous portera

jag ser toppen.

först ser jag mina knän. en skärva av la chaise-longue. orange, under mina fötter. beiga golvplattor. löv. en bråkdel av de som hamnat på marken efter stormen i förrgår.
jag ser blått vatten därefter. klor. nystädat. en syrsa som försöker lära sig simma. till vänster, två soffkuddar i gräset. de tillhör soffor, likadana som de i uteserveringen på umeås bästa café.
jag ser en parkbänk placerad med fronten ut mot branten. kronan från ett träd som jag ännu inte vet namnet på sticker upp och sträcker sig över klippkanten, högre än sina träslagsbröder, som för att få se ännu längre. få se bortanför den gröna dalen. ett gult fält. gröna, lummiga skogspartier.
jag ser inte allt. dalen är för djup.
bergsfoten på andra sidan är befolkad. glest. glest, men genuint. de har kvällssol.
sedan ser jag träd. mörkgröna, täta. de klättrar uppför bergväggen. vill också förundras. vill också få se.

kyrkklockan slår tre i farges och där, på andra sidan mina knän, på andra sidan poolen och dalen och bergkammen som är täckt i grova granar och sensommarsol,
där ser jag snön.
där. där reser sig den ståtliga toppen av mont blanc.