le vent nous portera

snön och minusgraderna vi hade igår är ytterligare en gång spårlöst försvunna och här sitter jag och försöker nöta tentaplugg. jag inser att mina kunskaper om tempus och verbböjningar inte motsvarar vad jag önskade. litteraturarbete, förberedelse inför onsdagens oral class, julspelsförberedelser, rumsstädning och framtidsplanering ligger på dagordningen,
men sofi's ord är dagens theme song.

"And once again, I fell in the trap of making a long list of things I won't get done, and convincing myself I will."

för en timme sedan stövlade mamma och två av hennes arbetskamrater in i hallen, helt oväntat i mitt vintergråa lugn. inget ont mot dem personligen (de är väldigt trevliga), men jag hade precis anpassat mig till tystnaden i den annars tomma villan, dropparna av töad snö som föll (they still do) utanför fönstret och jag kände mig ganska tillfreds, trots ovanstående lista på saker att göra.
plötsligt revs lugnet alltså upp och det var som att det hela atmosfären blev uppriven, nervös och klumpig. på hälsningar som var välmenade, men lite halvers följde ett antal händelser som inte gjorde situationen mer lätthanterlig:

1. mamma maler kaffebönor utan att sätta in behållaren som ska ta emot kaffet
2. jag lyckas (i all hast att städa upp det spridda, nymalda kaffepulvret) rycka sönder vår bordssop
3. mjölken mamma vill bjuda på visar sig ha frusit till is i kylskåpet
4. i ett försök att till slut slappna av och bete mig som en människa och inte en förvirrad, nyvaken, stackars 19-årig så lutar jag mig tillbaka mot köksbänken jag står vid, bara för att smärtsamt upptäcka att jag glömt att plocka upp fingrarna ur besticklådan som jag precis tryckt in med en okontrollerad höftrörelse.

kul tjej