le vent nous portera

tillfreds med nuet.

trots allt.

 

för det finns annan musik i mitt liv, än den som är din.

 

 

Jag skulle anta utmaningen att göra "ingenting" ikväll.

En film och en soffa, det  borde ju vara bra grundförutsättningar för "ingenting"

Så klickade jag in mig på Netflix och funderade på vilken film jag skulle välja. Trots att jag kände för något lättsamt slog mig tanken att "om jag ändå ska se på film kan jag ju se en film jag lär mig något av", så istället för att välja något amerikanskt, färgglatt och supersmörigt valde jag något franskt, grådassigt och realistiskt.
Men så ringde telefonen.

Efter ett samtal med älskade S var jag övertygad om att jag behövde ta om filmvalet från början. Om jag nu skulle göra "ingenting", så skulle jag minnsann välja en no-brainer-film. Did I then?

I did, indeed! Holiday in Handcuffs blev det och det var...

... amerikanskt, färgglatt, supersmörigt och ALLDELES, ALLDELES rätt.

 

Min kloka diakon sa en gång till mig:

 

Städdags nu, med andra ord.

Det finns så mycket i mitt liv som är gott.

Jag har fantastiska vänner och syskon och kontakt med mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig haft förr. Jag har ett jobb. Jag studerar ett ämne som jag faktiskt är väldigt, nördigt intresserad av (få förunnat i skolvärlden!). Jag har en lägenhet jag trivs i och en fantastisk flat mate. Jag får sjunga i en kör som ger mig massor av glädje. Jag träffar härliga människor varje dag, går på middagar hos folk jag inte sett på flera år. Jag får besök från södra sverige som jag glömt hur mycket jag uppskattar och jag skrattar. Jag skrattar och dansar och blir varm i hjärtat av allt det fina som finns i världen. Jag är välsignad.

 

Den här bloggen har blivit lite av en ventil för tunga känslor på senaste. Det är en välbehövd ventil mitt i alla det fina, för

jag

är

väldigt

trött.

 

"Jag är väldigt trött och jag har väldigt mycket saker att göra som kräver energi." sa jag till "min" diakon när jag träffade henne idag.
Jag är van att bita ihop och kämpa på, som i skidspåret, på sista kilometern innan mål, när hela kroppen skriker "STANNA, STOPP, SLUTA, JAG ORKAR INTE MER!". Jag biter ihop och jag når tillslut målet.

 

"Till vilket pris?" frågade diakonen. Ja, till vilket pris? och går du verkligen i mål när du går i mål?

Sällan. Ytterst, ytterst sällan.

 

Detta har jag jobbat med sedan högstadiet när en vän till mig sträckte fram boken Diagnos: Duktig strax efter att jag upplevt mitt livs första stressrelaterade black out. Jag har jobbat med att stärka min självkänsla; att förstå att jag inte är vad jag gör och att mitt värde och Guds kärlek till mig är oföränderlig; ständig; opåverkbar; orubblig; villkorslös; permanent; evigt densamma - oavsett vad jag gör eller inte gör.

Jag har lärt mig mycket. Jag har kommit långt och sagt nej till mycket. Jag har valt mina strider, men just nu inser jag att jag ännu en gång valt alldeles för många strider. Jag är väldigt trött.

 

Min diakon sa "Det är tydligt att du är en intelligent kvinna, som brinner för många saker och har potential att göra mycket. Du behöver göra nya saker, du behöver utmanas. Din utmaning den här gången är inte att bita ihop och ta dig i mål - det kan du redan! Du kan det och har gjort det otaliga gånger. Det är inte en utmaning längre. Din utmaning är istället att göra tvärtom - att bromsa, stanna upp, kliva av."

 

Hjälp.

Det är en utmaning. En utmaning som heter duga. Jag ska försöka bromsa, försöka stanna upp, försöka kliva av, men jag vet inte hur man gör... Därför behöver jag din hjälp.

Om jag inte lyckas bromsa - om jag inte vågar bromsa, behöver jag att du tar mig nackskinnet. Jag behöver att du höttar med fingret när jag säger "Men jo, det är lugnt... jag mår fint, är lite trött bara, men jag klarar mig". Jag behöver att du ger mig svar på tal och säger:

 

 

 

 

spelar den här videon på repeat. you should too. keep going, keep going and keep going!

 

 

ps. AH LÖÖÖÖÖV SPACE JAM

 

maybe this is how it starts... i find you when i fall apart.
CAUSE MY WHOLE WORLD IS CAVING IN.

maybe this is the best thing that has ever happened to me?

hjälp.

just nu önskar jag att du blivit lämnad, ratad, bortvald, utkickad av din kärlek, så att du kunde förstå hur djävligt det här är för mig.

"get over it."
det är förbannat svårt och gör outhärdligt ont, men jag kan härda ut. att jag kan. är bara inte klar med det än. tänkte passa på att härda ut lite extra, när jag ändå har chansen liksom.
/bortvald_tjej_90

 

 

Jag skrev ett brev till mig själv en dag för drygt fyra år sedan.
På den tiden var jag ganska klok.

Idag inspireras jag av maja, 19 år ung:

 

tack martina.

 

Oh, God of heaven come and hem me in
Gather the pieces that are broken
Show me the wonder of You again
Oh, God of heaven

jag är inte är än.

(och det gör ont i hjärtat.)
(skit.)

Jag blir så frusterad varje gång jag ser sådant här:

 

 

...men så blir jag så inspirerad när jag ser sådant här (klicka på bilden):

 

Efter en fantastisk kväll och en lång natt och få timmars sömn har jag en sådan där dag som jag hade många, många gånger för ett par år sedan. Illamående av trötthet och så där pirrig i kroppen av utmattning kan jag inte låta bli att känna mig nostalgisk njuta fullständigt av känslan.

Jag och Emma har myst ner oss totalt idag; tänt ljus, druckit te, lyssnat på underbara Joe Nolan.

Hans röst har varit ett förträffligt soundtrack denna regnmysiga novemberdag och ja bju me mig här:

 

Nu ska jag cykla genom regnet till andra sidan stan och träffa vänner och bara vara, utan dem vet jag just nu inte vad ska skulle göra.

 

 

Livsgnistan har återvänt sedan senaste frustrerade inlägget. Bokstäverna bildar numera ord som går att förstå och allt i huvudet känns lite mindre som en enda geggig sörja och lite mer som ett fint symmetriskt mönster av tankar.

Jag skriver hemtenta på stadsbiblioteket - sjukt värt att välja en studiemiljö som inte inbjuder till en massa andra roliga sysselsättningar och där en paus i plugget inte innebär att logga in på facebook för 13 gången på två timmar för att upptäcka att det enda som hänt sedan sista inloggningen är att någon kul snubbe hittat ännu en kul video som på ett kul sätt illustrerar hur alla tjejer posar framför spegeln för att ta "selfies" och därmed ännu en gång bli irriterad över ytligheten, generaliseringen och könsrollsupprätthållandet, utan där en paus i plugget istället innebär att låna ett nummer av Språktidningen och götta ner sig i ÄNNU MER språknördigheter och bli glad över att inse att det finns fler som jag (!) för att sedan bli motiverad att fortsätta skriva om älsklingsämnet: sociolingvistik! 

(Enda negativa med detta är att tjejen bakom mig andas mig fruktansvärt tungt i nacken, som om hon vore fullständigt utmattad efter en flykt ifrån något fruktansväst för att ta skydd i det säkra, trygga biblioteket - och jag skulle kanske tro att så var fallet, om hon inte andats på samma sätt i en timme och fjorton minuter nu. Det är precis samma andning som när man hos doktorn får ta ett par djupa andetag för att hen ska kolla om lungorna låter okej. Except - det finns ingen doktor, inget stetoskop och det var ett par djupa andetag. Inte 1204. Förkylningsbakterierna flödar. Nässpray anyone?)

(Har kunnat stå ut med det genom att sluta lyssna, men nu började jag lyssna igen.) (Såklart.) (Åh, ironin.) (...) (... back to subject...)

 

Ett annat hett tips för studiemotivation som jag snubblade över härom dagen är det här: