om vintern så talar man om höst
och ljuset varar bara några timmar.
lars winnerbäck. en röst som sjunger trygghet i mina öron.
klockan är 01:55 och jag är less på att ha konstig dygnsrytm. jag drömmer om att kliva upp tidigt och nu när min 4:e postsommar är över hade jag hoppats att även nattrytmen skulle stämplat ut.
jag har förvisso inte gjort så mycket åt situationen, förutom ett par välmenade, men mindre lyckade, försök att kliva upp i takt till alarmsignalen i otten (vid halv nio-snåret på morgonen). så funderar jag på hur sådana som min postala kollega, johannes, vänder dygnet med en klackspark; att kliva upp 06:00 sugen på morgonpromenad innan frukosten en timme senare känns för mig lika omöjlig som att en 2 kilos, underfrankerad klump skulle glida obemärkt genom SRM:en (eller för er vars referensramar inte nått postalnivå, som ett tåfismål på hope solo.
om fyra nätter sitter jag på ett tåg genom tyskland med världens bästa nathalie. målet är genève och planen är att förena nyttja med nöje. jag ska hämta upp saker jag lämnat efter mig på den franska sidan gränsen och området ska ses med en semesterfirares ögon. kanske hamnar vi mitt under eiffeltornet också på vägen tillbaka mot norr, vem vet?
norrland får behålla mig för ett tag till och när de midnattsljusa nätter jag njutit av sedan min uppväxt sakta fördöljs av höstiga slöjor av dimma gosar jag in mig i trygghet och tron på att oväntade äventyr väntar.
för hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?
